-- Det är som att bo vid E 4. Värst är bullret och smutsen från långtradarna.
Fönster, ytterväggar, grindar, staket och flaggstång solkas ner på kort tid.
-- Staketet ska visst vara vitt, säger Marie-Louise Fredriksson med tydlig ironi i rösten.
Lika illa är det med frukt, grönsaker och bär i trädgården. Innan de används måste ett lager av smuts tvättas bort ordentligt.
-- Förr kändes det som vi hade ekologiskt odlat och vi behövde aldrig skölja frukt eller grönsaker.
Corren berättade i går hur den tunga trafiken på riksväg 34 genom Kisa har ökat rejält de senaste åren.
Marie-Louise Fredriksson bor vid den norra infarten sedan 1986 och hon märker en tydlig skillnad.
-- Då kunde vi ha balkongdörren öppen på sommaren och också sitta där, men det är inte att tänka på nu.
För att hålla kvar känslan och närheten till trädgården har en veranda glasats in med dubbla rutor.
Det stänger åtminstone det värsta bullret ute.
Utomhus däremot är oväsendet så mäktigt att det är svårt att föra ett samtal.
-- Står vi några meter från varandra i trädgården måste vi skrika.
-- Tidigare gick trafiken i vågor, men nu är det en ständig ström och det håller på även nätterna igenom. De många långtradarna bullrar och skramlar så att man ibland tror att de är inne i huset.
Marie-Louise Fredriksson berättar att den annars stadiga kåken Ängö från 1913 vibrerar när den tunga trafiken dånar fram. Och det märks inomhus.
-- Väggklockorna stannar och tavlorna hänger snett.
Men hon och hennes man Leif-Göran Fredriksson har inga tankar på att flytta.
-- Vi har ju inga barn, men om vi hade haft det skulle vi aldrig bott kvar.