Wael Alshater tillsammans med sin son Sam. Om Sam får bestämma åker familjen till Spanien hellre än till Syrien. Fast det vore såklart kul att träffa farmor.
– Jag gick ner fyra kilo i Syrien.
Wael Alshater skrockar och klappar sig på magen.
Bakom skrattet finns ett allvar.
Situationen i Syrien är svår, menar han. Många är hårt utsatta, framförallt ekonomiskt.
– Man köper det allra billigaste, som bröd. Kaffe dricker man bara om det kommer riktigt fina gäster. Annars får det vara. Folk har inte råd att värma upp sina hem. Tidigare har staten betalat lön i förskott. Så är det inte längre. Nu kommer lönen i efterskott istället. Så har det varit i flera månader.
Vi har tidigare berättat om hur det syriska paret Wael Alshater och Shaima Shikh Alard flydde från Syrien 2014.
Mycket har hänt sen dess. I december störtades diktatorn Bashar al-Assad.
I mitten av februari åkte Wael tillbaka till sitt hemland, för första gången på elva år.
Att återse sin hemstad Homs, belägen i västra delen av Syrien, utan att behöva vara rädd för att bli gripen av militär var en obeskrivlig känsla.
– När jag klev av flyget i Beirut fick jag en klump i magen och ville åka hem till Sverige igen. Därifrån bilade jag in i Syrien och då kände jag livet strömma genom kroppen igen. Det är ett annat land nu än när jag flydde.
För Shaima Shikh Alard och Wael Alshater finns ingen framtid i Syrien. Kisa har blivit hemma på riktigt. "Ett hemland är så mycket mer än ett språk. Ett hemland är en plats där man känner sig trygg", säger Shaima.
Men liksom många andra delar av landet är staden fortfarande hårt märkt av många års strider. Stora delar ligger i ruiner.
Han visar en video där han och hans kompis kör genom det krigshärjade Homs. Söndersprängda huskroppar avlöser varandra i en aldrig sinande ström.
Vissa är bara stora grushögar.
Wael skakar på huvudet.
– Titta! Vem kan bo där?
Låt oss backa bandet till den kvällen i januari då vi träffades första gången. Då hade Bashar al-Assad varit borta från makten i ungefär en månad.
Wael var optimistisk och såg med ljus blick på Syriens framtid.
Desto mer skeptisk var Shaima, som hade svårt att se hur landet skulle kunna utvecklas till en riktig demokrati. Särskilt med tanke på att den nya regimen, enligt henne, är en grupp muslimska extremister som vill begränsa kvinnors rättigheter.
"Jag vill inte tänka på Syrien", säger Shaima. Ändå gör hon det. De nya strider som blossat upp har berört henne ända in i hjärteroten. "Jag kunde inte sova den natten jag fick veta att så många människor dödats", berättar hon.
Idag är Wael aningen mer dämpad i sin framtidsoptimism:
– Jag måste hoppas på att det kommer att gå bra för Syrien. Det kommer att ta år, många år – men det kommer bli bra. För utan hopp är vi ingenting.
Samtidigt, erkänner han, finns det inte på kartan att flytta tillbaka.
– Det går inte. Skillnaderna mellan hur jag tänker här hemma i Sverige och hur de tänker i Syrien är stor. Jag har två barn, så nej. Nej, nej, nej.
Han funderar ett tag.
– Syrien är inte mitt hemland längre. Jag kunde prata mitt modersmål med alla, visst. Men jag tänker på ett annat sätt nu. Jag hade bestämt med en vän att vi skulle ses klockan 18:00. Han kom 18:30. Trafiken ska vi inte prata om. Den är hopplös. Jag kan inte köra bil i Syrien. Ska jag köra måste det vara ordning och reda. Det måste finnas regler. Som i Sverige.
Hoppet om att en dag kunna återvända finns där, likafullt.
– Samtidigt känner jag att Syrien är mitt land, även om det är geografiskt och kulturellt långt ifrån mig. Jag känner en stark längtan att återvända – men återvända till ett land som liknar mig, ett land där jag kan leva lyckligt, inte bara i säkerhet.
Wael Alshater med sin dotter Emesa. Syrien förknippar hon med krig och jordbävningar och har ingen som helst lust att åka dit.
"Jag vill be hela världen att stödja mig och stötta detta vackra land som ligger där mitt i förstörelsen, ett land där dess medborgare förtjänar att leva på ett bättre sätt. Snälla, ge liv tillbaka till det sorgliga landet", säger Wael.
Trots det var det med en klump i halsen han lämnade sin familj och sina släktingar. Ingen vet när de ses igen.
– Men när jag rullade in i Kisa och såg stationen och Coop-skylten kände jag äntligen! Jag är hemma igen!
För Shaima, som inte var särskilt förtjust i Waels resa, är Syrien inte längre ett hemland.
– Ett hemland är så mycket mer än bara ett språk. För mig är ett hemland en plats där man känner sig trygg och har rätt att leva och tro som man vill. Att flytta tillbaka till Syrien handlar inte bara om att kunna göra det, med livet i behåll. Det handlar om att kunna leva där på riktigt. Att kunna leva där fullständigt. Det handlar om våra barn. Kan de studera? Vad kan de studera? De ska ha rätt att själva avgöra om de vill säga ja eller nej och hur de ska leva sina liv.
Shaima och Emesa tillsammans i kökssoffan hemma i radhuset på Fimongatan i Kisa.
Den senaste tiden har strider rasat mellan det nya styrets säkerhetsstyrkor och de som stöttar den före detta diktatorn Bashar al-Assad. Upp mot 1 500 människor ska under den senaste dagarna ha dödats. Runt 1 000 av dessa ska ha varit civila. Det rapporterar Svt.
Dessa tillhör den shiamuslimska minoriteten alawiter. Wael och Shaima är sunnimuslimer, men för dem spelar det ingen roll.
– Vi blev så ledsna när vi fick veta. De går in i hus och dödar. De skjuter små barn, kvinnor, män – hela familjer. Det är fruktansvärt! Ingen ska behövda dödas.