Vi börjar i Kisa.
Inne på Östgöta Enskilda bank är det vid vårt besök tomt på kunder.
Idag är det bara kontorschefen Jan Hermansson som är kvar på banken från tiden vid rånet.
-- Det är en upplevelse som aldrig går ur minnet. Men man lär sig att leva med den, säger han.
Nu är det över fem år sedan banken rånades 28 maj 1999.
-- Det var rätt så kaotiskt och hotfullt under rånet. Man mådde ju inte så särkilt bra den närmsta tiden efter. Men med tiden bleknar det, säger han.
Idag känner han en stor besvikelse över att Tony Olsson lyckats rymma.
-- Man önskar att kriminalvården hade bättre kontroll på dem de är satta att övervaka. Man borde kunna förvänta sig mer av dem.
Tony Olssons flykt väcker minnena till liv.
-- Det är ju klart att i ett sådant här läge kommer det upp igen men utan att man mår lika dåligt över det, säger Jan Hermansson.
Efter besöket på banken går vi ner till polisstationen i Kisa. Där arbetar Lars-Jonney Jonsson. Han är Kenneth Eklunds efterträdare som närpolischef i Kinda/Ydre.
-- En sådan här händelse taggar upp en och man höjer sin egen beredskap. Det inger en viss olustkänsla, man blir extra vaksam, säger han.
När rånet ägde rum var Lars-Jonney Jonsson i Kisa i ett privat ärende. Efter att hans fru sett att det var ett bankrån sprang Lars-Jonney Jonsson till polisstationen för att erbjuda sin hjälp. Från stationen försökte han få tag på Kenneth Eklund som tagit upp jakten på rånarna.
-- Samtalet kopplades fram till Kenneths bil men det var ingen som svarade. Det hördes lustiga ljud, sen hördes skottlossning, automatvapen eld och dova smällar, säger han.
Det han hörde var skottlossningen vid Gummetorpasjön vid Vimmerbyvägen.
Lars-Jonney Jonsson tar med oss ut till sjön. Han pekar och berättar hur Kenneth Eklund fick gömma sig i vassen efter skottlossningen från de tre rånarna.
-- Ofta tänker man inte på händelsen. Men det poppar upp i minnet när det sker liknande händelser som till exempel vid rånen i Österbymo.
Lars-Jonney Jonsson berättar att händelserna för fem år sedan har påverkat hans och andras poliser sätt att arbeta.
-- Vi är snabbare på att höja beredskapen. Vi är mycket mer vaksamma och har ett annat synsätt när sådant här händer. När man närmar sig platser gäller det att inte förivra sig utan i första hand iaktta, säger han.
Vi lämnar Kisa och följer de små, vingliga vägarna mot Malexander. Solen skiner och landskapet utanför bilfönstret är mer än vackert. Det är svårt att förstå att vi närmar oss en mordplats där två polismän sköts till döds av tre bankrånare på flykt.
Efter de sista svängarna ner mot Malexander ser vi vägsträckan där morden ägde rum. I dag finns ett par stenar resta till minnet av de två polismännen Robert Karlström och Olle Borén.
Sven-Eric Hermansson, Susanne Hermansson, Göran Montell och Anna Montell är ute på semester med sina motorcyklar. De har stannat till vid mordplatsen i Malexander och fotograferar stenarna.
-- Det känns vemodigt, säger Göran Montell.
-- Vi hade redan bestämt oss för att åka hit och titta när vi hörde på radion att han rymt. Det var konstigt, säger Susanne Hermansson.
Vi stannar inte så länge vid minnesstenen men ändå hinner det passera mycket människor.
En av dem är polisens tekniker Rolf Eriksson från tekniska roteln i Linköping. Han var tekniker på plats för fem år sedan. Han berättar att han fick ge dödsbudet till en av de mördade polisernas mamma.
Efteråt åker vi vidare de få hundra metrarna in till Malexander. I dag är det ett samhälle som försöker glömma men som ständigt påminns om händelsen.
Sören Norrby äger kaféet i Malexander.
-- Hela bygden försöker glömma det som hänt men det dras upp hela tiden så fort det kommer upp någonting som har med morden att göra.
Han beskriver tiden efter morden som rena krigszonen.
-- Det var en obehaglig händelse som vi inte vill vara med om igen.
Malexander kommer dock länge förknippas med morden.
-- Vi kom på kartan men inte på det sättet vi ville, säger Sören Norrby.