Passande snilleblixt

Tack vare sambons isskrapor (som han stal ur hennes bil), Draknästet i tv och egen tjurskallighet säljer nu hans passbitar i plast så bra att tillverkningen inte hinner med efterfrågan.

Det började med att Bert erbjöd sig som hantlangare till snickarna han lejt för att bygga ut sjöstugan vid Bråvikens strand. "Du kan ta den där masonitskivan och såga upp en hink passbitar", sade snickarna och Bert skred till verket. Inget roligt jobb men det måste göras. Och bitarna gick åt i rask takt varefter fönstren monterades. Under det långtråkiga sågandet funderade Bert på passbitar i ett annat material. Plast till exempel som vare sig suger fukt, möglar eller deformeras av tryck och tid.

- Jag tänkte att det är fyrtio år sen vi åkte till månen och här står vi och bygger med samma passbitar som vi gjort i flera hundra år.

När snickarna var klara med sitt återstod finsnickeriet på insidan med fönstersmygarna. Där behövdes fler passbitar förstås och Bert sprang upp till sambons bil, "lånade" ett antal isskrapor och sågade upp dem i lämpliga storlekar för att pröva sin idé. Och se, det fungerade. Inte perfekt men tillräckligt bra för att Bert skulle få blodad tand och börja jobba mot en bättre produkt.

- Då kom jag att tänka på post-it lappar. Varför inte samma princip; ett block med självhäftande passbitar i ett block?

Nya experiment i garaget och prov med otaliga limsorter. Ett lim på sprayburk från en världskänd tillverkare fungerade till sist men när Bert frågade om han fick köpa limmet i bulkkvantiteter blev svaret: Nej!

En östgötsk limtillverkare lyckades efter många om och men få fram ett lim som kanske kunde fungera men han sa att det skulle bli svårt att få till en lönsam tillverkning med de miljökrav som skulle följa när passbitarna skulle limsprayas.

- Då dök tanken på dubbelhäftande tejp upp i skallen. Jag ribbade ena sidan på passbiten för att tejpen skulle släppa från rätt sida och det funkade. Men det tog en jäkla tid att hitta rätt tejp.

Nu var passbitarna i stort sett klara för att marknadsföras och Bert for runt på byggena för att visa och ta in åsikter. Varje tjocklek fick en egen färg, blockets sammansättning fastställdes och alla han mötte sa "genialiskt" om hans produkt.

Almi i Linköping hjälpte till med mönsterskydd och allt oändligt pappersarbete kring det.

- De har varit jättebra och ställde upp med pengar till det.

Bollen var i rullning men den riktiga snöbollseffekten kom med programmet Draknästet i Svt.

- Det var min sambo som tyckte jag skulle försöka bli med i programmet. Jag fyllde i en jädrans massa papper och så en dag när jag satt grensle på en takås med hammaren i handen ringde det i mobilen. Jag fick tre minuter på mig att förklara min idé och min affärsplan.

Hans upplägg gick hem och i november 2009 var det dags för inspelning. De garvade riskkapitalisterna, Drakarna, hörde Berts presentation och började omedelbart köpslå för att få vara med på tåget. Det slutade med 600 000 kronor och ett 49-procentigt innehav för tre av dem i Berts företag.

- Det var inte pengarna jag ville åt, det var deras kontakter och kunskap.

När programmet sändes i mars formligen exploderade Berts mobil. Det ringdes från en mängd företag i olika länder som ville vara med och producera passbitarna.

- Mest glädjande var alla vanliga människor från runt om i Sverige som bara ringde och gratulerade och önskade mig lycka till. Det var så oväntat och jag blev så glad över det.

Tre av drakarna gick in i företaget som ombildades till aktiebolag. Försäljningen sköt fart och just nu har tillverkaren svårt att får fram tillräckligt med passbitar för att möta efterfrågan.

- På fyra månader har vi sålt 74 000 block. Det känns glimrande just nu, säger Bert Ohlsson.