Den här utställningen har ett pretentiöst anslag. Inom konstvärlden har intryck som indikerar pretention lika ofta en negativ som en positiv klang. Åkeson vill uppenbarligen få galleribesökarna att tänka till. Frågan är bara om tankarna leder till något konstruktivt, eller om allt stannar vid en undran.

Man kan förledas tro att de här objekten ruvar på djupsinnigheter. Men det är knappast fallet, enligt min mening. En vit napp i en glaskub, monterad på en liten vit väggsockel... Att nappen som tröstare har stor betydelse för mycket små barn vet de flesta, men nappen som metafor för tröst-shopping, eller symbol för tröst över huvud taget, är inte tillräckligt anslående. Vad kan man annars få ut av detta objekt i ett konstsammanhang?

Det är knappast så att nappens form är attraktiv ur en estetisk synvinkel. Den utgör heller inte en omvälvande designinnovation. Och det handlar definitivt inte om någon parallell till en duchampsk flasktorkare.

Om Åkeson är filosofiskt missnöjd, blir han nog inte förlöst av den sortens verk. Att han känner sig ekonomiskt bortskämd är det heller inte lätt att finna tecken på. Jag antar att utställningens tema ska vara konsumtionskritiskt. Men nycklarna dit är inte lätta att hitta.

Att ställa ut fabriksproducerade nyttoföremål som konst (ready-mades), ställer stora krav på konstnären. De konstrelaterade impulser objekten kan tänkas avge, får inte förbli förborgade.

SIEVERT SJÖBERG