Vid Körforum i Uppsala 2002 träffade representanter för körrörelsen i Sverige kulturminister Marita Ulvskog och chefen för Statens kulturråd och uttryckte vår oro för hur statsmakterna behandlade körsången. Den springande punkten var att allt bidrag till körsång i landet kommer antingen från utbildningsdepartementet (via studieförbunden) eller socialdepartementet (via ungdomsstöd) medan mycket lite kommer från kulturdepartementet.

De bidrag som kommer har genom åren också blivit allt mindre värda. I dag hankar vi oss fram på nålpengar från studieförbunden, på sponsorpengar från Föreningssparbanken och på allmosor från staten. Kommunala bidrag och landstingsbidrag är för flertalet körer ett minne blott.

Kulturministern lyssnade och lovade se över systemet. Det system som bland annat innebär att körer alltid - per definition - räknas som amatörensembler. Detta oavsett hur professionell dirigenten eller sångarna är eller vilken konstnärlig nivå man arbetar på.

Det finns en tendens i Sverige och också i övriga västvärlden som yttrar sig i allt mindre engagemang i ideella organisationer och en allt mer utbredd individualism. Om vi tar ner det hela till det konkreta körsångarplanet så kan vi som varit körledare länge notera att dagens sångare har svårare att engagera sig för en längre period och de har svårare att vara med och bygga ett kollektiv. De satsar hellre på sig själva och den egna upplevelsen. Kort sagt man sjunger i kör i huvudsak för sin egen skull och bryr sig allt mindre om att sjunga för körens skull eller de övriga medlemmarnas. Man tenderar i allt högre grad att inte engagera sig i det kollektiva - i föreningen kören eller ens i instrumentet kören.

Detta innebär rent praktiskt att man kan byta kör när repertoaren inte passar eller när det kör ihop sig med schemat eller bara för att få omväxling. Man är allt mer otrogen mot sin kör därför att man inte känner gemenskap eller engagemang. Sett i ett historiskt perspektiv har detta skett ganska fort - under de sista 30 åren.

Om vi går tillbaka lite längre i tiden så har jag mött åtskilliga sångare i kyrkokörer och manskörer som tillbringat en hel livslängd i en och samma kör. Och där varit engagerade styrelsemedlemmar, funktionärer och annat.

Går vi tillbaka 100 eller 200 år så vet vi att nästan alla körer formades inom någon typ av folkrörelse. Körsången var ett medel i en ideell organisation. Körsången/musiken var inte i sig målet utan bara en biprodukt i ett annat folkrörelsearbete. Så småningom började körer växa fram där musiken var målet, där man bedrev en konsertant verksamhet som hade egna konstnärliga förtecken. Dirigenterna uppfattade sig som musiker och konstnärer och många körer i dag består av professionellt utbildade sångare.

Sverige har länge räknats som etta i körsång bland världens länder. Vi har berömt oss av den enorma mängd människor som sjunger i kör och den höga standarden på våra bästa körer. Det svenska körundret har till och med blivit föremål för en amerikansk doktorsavhandling. Svenska körer har vunnit, och vinner fortfarande stora framgångar i körtävlingar utomlands.

Den som under de senaste 20 åren besökt körfestivaler och konvent utomlands kan lätt konstatera att det svenska körundret har ersatts av under från Korea, Vietnam, Singapore, Kina, Sydamerika och andra länder. I länder som inte till närmelsevis har så stor andel körsångare som Sverige satsas oerhört professionellt på körsång på den allra högsta nivån. Till vår stora förskräckelse så var den bästa kören vid det senaste världssymposiet i Minneapolis från Norge!

Den svenska körrörelsen har sina rötter i folkrörelserna. Den svenska modellen av statsbidrag har rötter i folkrörelserna. Den svenska modellen för att organisera sig har rötter i folkrörelserna. Men körsången är i dag ingen folkrörelse i den gamla bemärkelsen! Det är hög tid att vi blir medvetna om det. Det är hög tid att vi moderniserar synen på körer och körsång. Det är hög tid att vi erkänner körsången som en konstform! En konstform som i Sverige har unika förutsättningar därför att den har så djupa rötter. Det är hög tid att vi tar tillvara dessa förutsättningar på ett tidsenligt, modernt sätt. Det är dags för en professionell organisation med stor bredd och stort djup, med en stark förankring i statsapparaten.

Vi bör inte nöja oss förrän det finns en särskild köravdelning inom Statens kulturråd - varför inte en minister med ansvar för körfrågor! (Finns det inte en idrottsminister?) Vi bör inte nöja oss förrän medel ställs till vårt förfogande så att vi kan återupprätta körsången i skolan, vid musikhögskolorna och vid konsertinstitutionerna. Vi bör inte nöja oss förrän det åter utbildas musiklärare och kyrkomusiker väl lämpade för att föra körtraditionen vidare och utveckla den. Vi bör inte nöja oss förrän det finns sångklasser med välutbildade körlärare i varje kommun. Vi bör inte nöja oss förrän det bredvid varje professionell orkester står en professionell kör. För varje kommunalt subventionerad semiprofessionell SOR-orkester ska det finnas en kommunalt subventionerad semiprofessionell kör. Vi bör inte nöja oss förrän det åter i varje län finns en organisation med körkonsulenter med ansvar för det breda körlivet.

Då kan vi åter tala om ett svenskt körunder! Gör vi inget nu är inom kort det internationellt ryktbara Kör-Sverige är ett minne blott!

DEBATT