Bankörning öppnar en ny värld

Det var bara ett drygt år sedan jag var på en knixkurs arrangerad av SMC och fick upp ögonen för hur roligt det är att köra mc på bana. I september stod jag på startlinjen under ­SM-finalen i roadracing.

Lagbrytare. De mindre och lättare maskinerna kompenserar bristen på toppfart med att hålla en kurvhastighet som förmodligen bryter mot både en och två av fysikens lagar.

Lagbrytare. De mindre och lättare maskinerna kompenserar bristen på toppfart med att hålla en kurvhastighet som förmodligen bryter mot både en och två av fysikens lagar.

Foto: Bänkt Olsson

Krönika2016-11-03 09:00

Men bara en kort stund innan jag gick bort till min position på banan där jag var funktionär och viftade med färgglada flaggor. Säsongen har bjudit på en hel del bankörning, men någon tävlingsförare är jag definitivt inte, än...

Knixkursen som Sveriges Motorcyklister, SMC, anordnade var träning i kurvteknik på gokartbana. Men det räckte gott för att ge den där berömda blodade tanden. När våren kom annonserades motorvägsraketen ut och jag började leta efter något mer lättsvängt.

I april vinkade jag adjö till Hondan och en Aprillia ­rullade in i garaget.

Att köra motorcykel på bana är som en mental vindsrensning. Det finns inte plats för något annat än det som händer här och nu. Känslorna kan svänga från yttersta frustration när jag missar inbromsningen till kurvan, vilket gör att jag hamnar fel i både ingången och utgången av kurvan.

I nästa stund är lyckan fullständig när jag hittar flytet och känner hur hojen nästan kör sig själv genom kurva på kurva. Tankarna fylls av att flytta kroppsvikten, lägga vikten på rätt fotpinne, och, för i h&%¤te, flytta på a#%¤let!

Trafikövningarna på Sviestad har öppnat en helt ny värld och en helt ny gemenskap för mig. Bandagar behöver inte vara dyra och komplicerade. Självklart kan man göra det hur dyrt och komplicerat som helst, men man kan välja att bara ha roligt.

Bankörning är en helt annan upplevelse än att tuffa fram på motorvägen där tankarna fylls av vad som händer på jobbet idag, eller bakom vilka bilar luften är minst turbulent. (Jo, det är faktiskt skillnad och nya kombibilar från Volvo är av någon anledning bland de värsta.) Tankarna vandrar till hur bilden av motorcyklisten förändrats.

Jag har ärvt mitt intresse från min far. När han började köra var frågan inte ”hur fort kan jag komma fram”, utan ”undrar om jag kommer fram i dag”. Varje vinter rev han ner motorcykeln till minsta beståndsdel. Renoverade, putsade och byggde ihop igen. Det kräver en lite annan mental inställning när man valde hojen som transportmedel, och kanske också till vad som är viktigt i livet.

Dagens motorcyklar och motorcyklister skiljer sig från gårdagens. Motorcyklisten är mognare och motorcyklarna är utrustade med säkerhetshöjande ABS och antispinn, förutom handtagsvärme, rumpvärme och elektriskt inställbar vindruta.

I samma utsträckning som touring och äventyrshojar blivit bekväma långfärdsmaskiner är dagens sporthojar riktiga effektmonster med över en hästkraft per kilo.

I bilvärlden är det bara Koenigseggs One:1 som kan mäta sig med ett sådant vikt- effektförhållande. Då jämför jag en bil som tillverkas i sex exemplar för i runda slängar 30 miljoner kronor med en begagnad motorcykel för under hundra tusen!

Med sådana prestanda tillgängliga för väldigt många är det lätt att bortförklara dödsolyckorna med unga hetsporrar som köper en allt för snabb motorcykel det första de gör.

Så är det inte, i alla fall inte i huvudsak. En betydande andel av de som omkommer är påverkade av alkohol och droger visar en djupdykning i statistiken som SMC gjort. Dessutom saknade en majoritet av dessa omkomna körkort, och de hade ”lånat” motorcykeln.

En annan anledning till att motorcyklister dör i trafiken är vajerräcken som bokstavligt talat slaktar motorcyklister. Titta på hur de är utformade och tänk dig vad som händer om det enda som skyddar dig från vajrar och stolpar är ett tunt lager tyg eller skinn.

Det ska inte vara dödsstraff på att gå omkull i en kurva där någon spillt diesel. Särskilt inte om man menar allvar med nollvisionen.

Tacka vet jag banan. Här är trafiken enkelriktad och avåkningszonerna väl tilltagna. Jag behöver inte fundera på om det ligger grus i nästa krök eller om jag möter en pokemonjagande bilist som kommit över på min sida av vägen. Som Linköpingsbo är jag privilegierad med en fantastiskt fin anläggning ett stenkast från staden.

Men en evighetslång vinter ligger framför mig innan det är dags att gränsla hojen och åter kastas mellan lycka och förtvivlan. Kanske var det inte så tokigt förr.

Riva, renovera, putsa och bygga ihop igen. Något ska man ju göra när solen knappt orkar över horisonten.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!