Många av er läste säkert den kände ekonomiguruns uttalande förra veckan där han på ett seminarium på Nordic Business Forum Sweden talade om den extrema urbaniseringen och ”ekonomiska skräpytor” som följer i dess spår. Värmland och Gotland spåddes en mörk framtid där det inte fanns någon ekonomisk aktivitet, inget universitet, ingen underhållning, ingen shopping. Kort sagt så fanns det bara träd enligt Kjell A Nordström.
Ekonomen Nordström beskrev vidare Avesta som en plats där man bara hittar ”tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar”. Inom 30 år skulle den extrema urbaniseringen leda till att 80 procent av jordens befolkning bor inom 600 storstadsområden. Alla andra ytor utanför storstäderna skulle mer eller mindre gå under. Att Nordström har en poäng i att allt fler människor idag rör sig mot städerna råder ingen tvekan om. Landsbygden avfolkas i rask takt. Men jag är inte alls säker på att det kommer att innebära landsbygdens död inom 30 år, om alls överhuvudtaget.
Att människor flyttar i dag beror på de behov och möjligheter som finns i nuläget. Om 30 år kan det se annorlunda ut. Detta kan ändras över tid och då faller den extrema prognosen som Nordström förmedlar. Många ekonomiska samhällsprognoser har en svaghet och det är att man bara utgår ifrån siffror. Det kan låta bakvänt då siffror är grunden för all ekonomi men jag menar att man alltför ofta tappar den mänskliga faktorn när man gör dessa framtidsprognoser.
Vi är människor, inte robotar som bara ska verka som en kugge i ett ekonomisk ekkorrhjul. Ur ett tillväxtperspektiv har säkert Nordström rätt, men då kan man ju spåna vidare och fråga sig varför vi ska ha så många som 600 städer i världen, låt oss i stället bygga en enda stor megastad så får vi riktig fart på tillväxten. En utopi givetvis men tanken belyser lite av vad jag försöker säga.
Om tillräckligt många flyttar till några få storstäder kommer aspekter som redan i dag är hårdvara att bli en akut bristvara i dessa storstäder. När en ”rörelse”, och dit får man väl ändå får räkna dagens urbanisering, startar och håller på ett tag kommer nästan alltid en motrörelse. Det är ingen naturlag att alla människor vill bo i megastäder.
Kommer det även i framtiden finnas människor som ser tid, utrymme, natur och billigt boende som något man eftersträvar? Det är jag helt övertygad om. Spelar allt detta någon roll om man inte kan försörja sig frågar sig vän av ordning. Här menar jag att dagens utveckling med digitalisering som främsta argument också skapar möjligheter för människor att faktiskt arbeta även utanför storstaden. Det skapar valmöjligheter för folk att själv välja vart man vill bo. Sedan tror jag säkert att Landsbygden, som ett resultat av dagens urbanisering, kommer att utvecklas och att en landsbygd där det fortfarande bor människor kommer att koncentreras till områden utanför större städer. Folk vill ändå ha en viss närhet till allt det storstaden har att erbjuda. Resten av landet väljer jag att i så fall kalla för obebodd natur snarare än ”skräpytor”.