Räcker maten om det blir kris? Svaret är visserligen ja om vi ser på Sverige som helhet, men alla människor bor inte i närheten av där livsmedel produceras, så det spelar tyvärr mindre roll.
En del oroar sig över att importerad mat gör att vi skulle svälta om vi blir avspärrade. Men att vi äter mer nötkött nu än 1990 innebär inte att vi svalt då, eller att det är fel att äta avokado, parmaskinka eller quinoa i fredstid.
Det finns visserligen livsmedel som svenska folket har svårt att klara sig utan. Råvarorna till kaffe och snus importeras och importen behöver fortsätta för att produkterna inte ska ta slut. Men just mat finns faktiskt inom landets gränser. Svenskt spannmål (5,7 miljoner ton 2017, alltså mer än ett kg per svensk varje dag) räcker och blir över. På pappret.
Vad som däremot är problem är en massa andra saker, som är betydligt mer avgörande. Elektricitet, vatten och avlopp, betalsystem, transporter, infrastruktur och drivmedel. Samt beslutsförmåga hos myndigheter och kommuner. Kommer allt detta att fungera i händelse av kris? Och om inte, vad händer då?
Självförsörjningsgrad är ett teoretiskt begrepp som leder tankarna fel. Om Östergötland skulle producera tre gånger så mycket mat, så hjälper det inte norrlänningar eller kanske ens stockholmare. Jordbruksverket och Livsmedelsverket talar därför hellre om försörjningsförmåga, det vill säga hur samhället som helhet klarar av att säkra att människor får tjänlig mat i magen.
Med tanke på att runt 3,2 miljoner måltider serveras av offentlig sektor en vanlig vardag, är det ganska många som förlitar sig på att det ska finnas något att äta. Särskilt äldre som redan har behov av annan hjälp eller patienter på sjukhusen klarar sig inte på egen hand. I sådana fall skulle inte ökad produktion generellt hjälpa eller ens gammaldags beredskapslager.
Trygghet och säkerhet kostar. Och de politiker som har att besluta om och ansvara för kommuner och landsting vinner sällan val på att ta tag i det som måste funka. Som mat. Blir det elavbrott någonstans, hur fungerar det då? Hur länge går det att klara sig med alternativ? Eller vatten. Vad händer när vattenledningarna är så slitna att det ständigt läcker in?
Och hur klarar vi oss som vuxna, friska ansvarstagande individer? Har vi mat, vatten och värme för en vecka? Är vi mentalt redo för att hjälpa andra eller i varje fall inte kräva andras hjälp? Så många frågor och än så länge ytterst få svar.
Det är en förändring på gång. Totalförsvaret ska återuppbyggas, och då handlar det om ett civilt samhälle som ska klara av olika påfrestningar som är större än de vi hittills har upplevt. Under våren kommer MSB att ha en informationskampanj om hur vi ska klara en kris.
Frivillighet och civilsamhälle är fortsatt viktigt. Så länge katastroferna är begränsade har det svenska samhället hittills visat prov på stor styrka. Vid skogsbranden i Västmanland 2014 ordnades mat till räddningsarbetarna till stor del med frivilliga. Och terrordådet på Drottninggatan fick mitt i chock och elände stockholmare att öppna sina hem för strandsatta resenärer. Vi kan alltså. Men kan kommuner, landsting, myndigheter och regering när det gäller? Det är den verkliga frågan.