Det var på trappan till Sankta Karins slottsruin som Elsie Gustavssons resa mot Linköping startade. Trappan hörde till en kyrka som byggdes på 1200-talet av bröderna i Franciskanerorden, men är nu en av de största kyrkoruinerna i Visby. Där satt Elsie. Hon var på klassresa från Gamleby folkhögskola. De skulle besöka Visby i sju dagar. Detta kände Unos kompis Arne till, han gick också på samma skola. Grabbarna var lediga i S:t Annas skärgård och lite äventyrslystna. Segelbåt av det mindre slaget fanns det tillgång till men karta och sjökort var det ont om. Lösningen fanns i slutet av dåtidens tjocka telefonkatalog. Bara att riva ut en karta över rätt område och segla sådär 65 sjömil över till Gotland.

Resan gick bra och med Arnes hjälp möttes Elsie och Uno till slut på S:t Katarinas gamla trappa. Exakt vad som hände där på trappan är lite oklart men Elsie skrattar och säger så här:

– Vi blev mer och mer bekanta och kände att vi kom bra överens. Kanske blev det en kram också för vi kände ju onekligen sympati för varandra. Det var någon tydlig känsla vi hade och särskilt Unos var stark.

Artikelbild

| "Ursäkta mig, det var från servicehuset. Vi bestämde tider när jag ska läsa för dom gamla", säger Elise 90 år och skrattar.

Veckan tog slut och färden gick tillbaka till Gamleby där kursen på folkhögskolan avslutades.

Elsie flyttade tillbaka hem till familjens gård som heter Flinsmåla och ligger nära Kalmarsund, i höjd med Borgholm. Uno höll ivrigt kontakten med sina brev och det blev bestämt att han skulle presenteras för familjen.

Vid den tiden hade andra världskriget kriget tagit slut och Unos pappa hade fått fart på sin Hanomag, ett tyskt bilmärke. Den var stillastående under kriget men nu fanns det bensin att köpa igen och Uno for iväg på friarstråt.

– Han blev godkänd, kanske för att han visade sig både villig och lite kunnig inom lantbruk på gården. Vi gifte oss sen hemma hos prästen i Ålhem och hade kalaset hemma hos mor och far på gården, säger Elsie Gustavsson.

Artikelbild

| Dilba är en Shipperke. Hon vill inte sitta i knät för det gör ont att hoppa upp och ner när man blir lite till åren.

Uno arbetade redan innan giftermålet på Saab i Linköping och paret letade lägenhet. Det var svårt, eller rent av värre än nu på bostadsmarknaden, men 1950 blev det verklighet: en liten etta på Kapellplan vid Kanberget i Linköping.

Fyra år senare var de fyra i familjen och byggde radhus med fem rum och kök på Storsvängen i Ånestad. Där fick de sällskap av en rad andra Saabanställda och ytterligare två egna barn. 1987 var huset tomt på barn, då flyttade Elsie och Uno vidare till Tannefors. Där firade de guldbröllop som gifta innan Uno fyra år senare, 2002, gick bort efter några års sjukdom.

Artikelbild

Från en liten etta på Kapellplan gick flytten till fem rum och kök på Storsvängen i Ånestad.

Tiden som bondbarn hemma i Småland var en annan. Då var det potatislov på hösten och betor där ogräset skulle hackas bort, när Elsie kom hem från skolan. Barnen var tvungna att jobba för att det var nödvändigt på gården och deras ansträngningar var viktiga. Större delen av trettiotalet var det svårt och fattigt i Sverige och tiggare var en vanlig syn vid gården. De sålde småsaker som nålar och snoddar och ville ofta stanna över natt.

– Pappa Konrad samlade alltid in deras tändstickor för att undvika olyckor. Han bjöd sen ofta på frukost dagen efter och då fick de tillbaka sina askar igen, minns Elsie.

Artikelbild

| "Dilba vill alltid busa, det håller oss igång. Skäller gör hon också så fort hon hör något", säger Elsie Gustavsson, 90 år.

Andra världskriget närmade sig och allvaret blev tydligt. Flyktingar kom från Baltikum över Kalmarsund och avspärrningar byggdes precis utanför gården. Soldater hade sina förläggningar i området, det var spänt. I huset fanns det, till precis före krigsutbrottet, inte någon radio. Det pratades så mycket ändå enligt mor och far i huset. Men när kriget rullade igång gick det inte att vara utan längre. Pappa blev tvungen att köpa en radio för att kunna hänga med i den tidens nyhetsflöde. Han blev dock aldrig inkallad, det berodde på åldern kortt och gott.

Dessutom var krigsvintrarna mycket snörika och kalla. Vägarna plogades bara med hästar, det var strikt ransonering på bensin.

Artikelbild

– Vintern 1941–42 var det mycket kallt och snörikt. Några gånger var vi tvungna att gå på stenmurarna vid sidan om vägen för att komma fram till skolan, minns Elsie.

Där avbryts hennes berättelse av telefonen. Det är från servicehuset i Tannefors. De vill boka in datum för Elsies högläsning för de gamla, det har hon gjort i 16 år. Hon skrattar och svarar i telefonen att det nog ska gå bra.

Artikelbild

­– Jag ska leta upp någon bok med många platser från vårt område. Det gillar dom. Fast att läsa för de äldre stämmer ju inte så bra, de flesta är ju yngre än mig tyvärr, säger Elsie.

Den 25 februari i år har det gått 90 år sedan Elsie föddes.

Artikelbild

Hon anser att man måste följa med i livet så mycket man kan, även om man blir gammal. Åren går från barndom till ålderdom och hela tiden förändras livet omkring, dessutom förändras man själv. Det blir lättare med tiden att acceptera saker och ting och höstas tog hon ett viktigt beslut. Hon sålde bilen och det blev tomt på gården. Det blev så rörigt här i stan med alla byggen och hon blev orolig att till slut missa något i trafiken.

– Jag har kört färdigt, säger jubilaren som tog sitt körkort 1960.

Artikelbild

Kyrkan har genom åren alltid varit en plats för Elsie:

– Det är så personligt och går nog inte att reda ut så här enkelt. Jag har växt upp med min tro, att gå i kyrkan har blivit ett behov. Från söndagsskola och konfirmation har den blivit en del av livet. Mamma Nelly var också troende, men pappa var mera skeptisk. Bägge var dock med i Svenska kyrkan.

Elsie firar sin 90-årsdag hemma och tror det blir en del besök från familjen och kyrkan mest. Säkert är att gästerna blir utskällda. Det ser hunden Dilba till, hon är en Shipperke. En vakthundsras från Holland.