En rad småsaker. Ungefär så kan man sammanfatta Henrietta Fromholtz beskrivning av varför just hon blev sjuk. Hon räknar upp hälsotidningar, känslan av att inte synas tillräckligt, och den återkommande frågan om hon, som alltid gillade mat när hon växte upp, verkligen ska ta en portion till.

– Jag var populär. På fester var jag alltid den som hördes och syntes. Men det spelar ingen roll, vem som helst kan åka dit, säger hon.

Hon beskriver sig som en vinnarskalle, när hon bestämt sig för något går hon in för det helhjärtat. Likadant med bantningen. För att överraska pojkvännen, som hon kände var på väg att tappa intresset för henne, började hon banta med hjälp av måltidsersättningar. Men istället för att byta ut en måltid per dag så bytte hon ut allihop. Hon skaffade sig en app för att räkna kalorier. På några veckor gick hon ner sju kilo och fick mycket beröm för sin nya kropp.

– Tonårshullet försvann. Jag kände mig lyckad, tränade flera pass varje dag och räknade allt med kalori-appen, även salladsblad och tuggummin. När det var fest eller picknick såg jag till att komma dit efter att de andra ätit, så ingen skulle märka något, säger Henrietta Fromholtz.

"Pappa grät"

Träningen blev livsviktig. Om hon missade ett pass, hatade hon sig själv. Bristen på mat gjorde henne retlig och misstänksam.

– När man är sjuk och någon frågar om man vill ha mat så känns det som att de frågar ut en, säger hon.

Till slut fick vännerna nog av henne. Efter en period i Finland med pojkvännen flyttade hon som singel till Stockholm och började på reklambyrå. Visst, det kom frågor om hur hon mådde, men det gav ingen effekt. Hennes föräldrar oroade sig och led.

– Pappa grät, mamma hade svårt att sova. De gjorde verkligen allt vad de kunde. De ringde varje dag, åkte till Stockholm på helgerna. Mamma tog ledigt från jobbet och kom upp i veckorna. Samtidigt var jag ju vuxen, så det var svårt för dem att bestämma över mig.

Till slut var Henrietta Fromholtz nere på 37 kilo. Vid ett läkarbesök fick hon beskedet att kroppen var på väg att ge upp. Hon var tvungen att ta ett beslut, leva eller dö.

– Jag hade inga vänner att längta tillbaka till, så jag var tvungen att hitta något nytt att brinna för.

Målet blev att komma in på reklamskolan Berghs i Srtockholm.

– Om jag kunde ta mig in där så kunde jag starta mitt liv på nytt. Det var nästan vad som krävdes för att jag skulle vilja leva igen.

Kärlek till maten

Hon lade all sin kraft på antagningsprovet, lyckades komma in och skrev efter beskedet direkt in sig på en specialklinik för att försöka bli frisk. Hon skrevs ut lagom till skolan började hösten 2013. Våren 2014 friskförklarades hon. I dag har Henrietta Fromholtz nya vänner, ny pojkvän och ett jobb hon trivs med.

Hon vill berätta om sjukdomen för att ge andra i samma situation hopp, men också för att nå andra.

– Det är så fruktansvärt mycket fokus på mat i dag, på alla möjliga sätt, och jag tror att många har en liten ätstörning. Om anorexi sägs att man aldrig kan bli helt frisk, men det är en fördom som jag vill få bort. Det finns en chans att börja om livet, men man måste ha proffshjälp för att bli av med rädslan för mat. Sjukdomen sitter i hjärnan, inte i kroppen.

På hennes blogg finns i dag bilder både från restaurangbesök och hemma från köket.

– Mat har blivit ett intresse, jag är mån om att äta gott. Och så har jag upptäckt att det är sjukt kul att laga mat. Jag har funnit kärleken till maten, förut var den min fiende.