Vinden susar i talltopparna och fåglarna har så smått börjat träna på sina solopassager till våren. Det är blött i skogen med mjuka marker och mängder av vattenpussar. Till och med det träflisbeströdda motionsspåret där Mailitz Ohlin kommer gående med sina två hundar är blött och ävjigt. Vart man än vänder blicken vittnar nedfallna träd om stormens framfart.
- Jag går här varje dag med hundarna, det har jag gjort i 25 år.Det är för sorgligt, skogen försvinner mer och mer. Jag känner mig lite orolig om det blåser så hårt att träden vajar när jag går här, säger hon.
När vi går vidare i spåret hör vi motorsågarna brumma i fjärran. Där spåret korsar den asfalterade cykelbanan är de provisoriskt upphängda, men urkopplade, elledningarna utmärkta med bärkassar och röda plastmarkeringar.
Snett bakom oss backar en traktor med gripklo och släp sakta in på ett annat motionsspår som är kantat av itusågade trän som lyfts åt sidan. Robert Rylander kör traktorn så långt han kommer in i skogen innan han börjar lyfta ris och stammar åt sidan för att frilägga spåret. Snart spärrar ett stormfällt träd vägen och det blir ett jobb för motorsågsgubbarna att stycka upp det innan Robert kan fortsätta sitt jobb.
- Vi försöker först och främst att öppna alla cykelbanor och spår. Det tar minst en vecka till. Sedan ska vi ta ut allt stormfällt träd och det jobbet kommer att räcka länge, säger han.
Robert är förvånad över den brist på förståelse motionärer och andra visar över det arbete han och hans kollegor utför.
- Vi får höra att vi är i vägen. De som springer här vill bara förbi till varje pris.
De avspärrningar röjningsmanskapet satte upp på cykelbanan innan de röjt den, struntade cyklisterna i. Och lika nonchalanta är motionärer och hundägare, som till den grad struntat i skyltarna som stängt av motionsspåren att "gubbarna" som jobbar i skogen nu tagit bort dem.
- Jag har haft folk som trampat i en änden av den trädstam jag stått och sågat i, säger Börje Mattson. Han stänger av sågen fäller upp visiret, torkar svetten ur pannan och fortsätter:
- När jag sågar har jag all koncentration på sågen och inte omkring mig. Folk kan ju skada sig, men det tycks de inte begripa. Och de kunde visa oss som jobbar lite hänsyn.
När vi står där och pratar kommer Marie Gustafsson trippande och hoppar elegant över de liggande stammarna. Hon är ute på en åttakilometers löprunda, den ena av veckans två.
- Det är roligt att springa här nu. Lite annorlunda. Jag tar stora lovar runt jobbarna här och ser ju bra i dagsljuset om det är nåt träd som hänger lite farligt i min väg. Men blåste det mer skulle jag inte våga ge mig ut. I måndags fick jag vända, jag tyckte det blev för farligt och för mörkt.
Hundra meter längre fram är spåret helt blockerat. Omkring 300 träd ligger härs och tvärs. Elkablarna ligger utmed backen och belysningsstolparna likaså. Fyra man svettas över brummande motorsågar. Trädändar slår upp när stammarna kapas och spänningslägen plötsligt ändras. Det är inte ett ofarligt jobb och att ge sig in där som motionär eller hundrastare är absolut inte rekommendabelt.
Minst tusen träd tror röjarna att stormen fällde i skogen.
- Det är klart mer än efter Gudrun. De luckor hon skapade för stormvindarna tillsammans med gallring och blöta marker fällde mycket skog, säger Börje Mattson och tittar efter ännu en motionär som försvinner till vänster in i granskogen när han ser alla fallna träd över spåret.