Dennis Liedberg har förverkligat den ena drömmen efter den andra. Först svart- och vitrutigt golv, sedan bardisk, den spegelvända tv:n och alla lådorna till stamkunderna, 413 stycken för de personliga hårborstarna och möjligen en liten whisky.
Det här är inte en frisörsalong som liknar någon annan. Den har blivit en kultplats för den som gillar udda prylar, gamla grejer och Linköpingshistoria. Dennis har till exempel kvar det gamla kundregistret i en svart vaxduksbok. Malmbergs Urs grundare hade den privata lådan med nummer 34 för sina grejer, som borstarna och kanske lite rakvatten. Fabrikör Malte Månsson hade nummer 64.
Över alla whiskyflaskorna bakom bardisken står 1880-talets tvålkoppar på rad. Varje stamkund hade sin egen, så att de skulle slippa smittas av andras skäggsvamp och elände när perukmakare Sundin slog upp portarna för sin salong i Grand Hotels hus. Där fanns också apoteket Kronan, hushållsskolan Margareta, Hjärt- och lungsjukas förening och Åbergs modeaffär.
Alla de har flyttat nu, liksom herrekiperingsbutiken Norén & Englund som ägde hela huset på 1970-talet och skobutiken Oscaria som fanns där Dennis nu har sin salong. Han kan berätta alla detaljer och på hyllorna står gamla bilder på huset och alla Dennis företrädare. Själv började han här 1962 hos Gösta Ekros och Harry Lerås.
– Fast jag började lira trummor i ett popband också, berättar Dennis och pekar på en av alla bilder på väggarna. Det är The Partners som har blivit fotograferade i Belvederen en iskall februaridag 1963.
– Vi spelade engelsk och amerikansk pop. Jag minns en kväll i mars 1963 när en bandmedlem hade köpt en singel med ett band från Liverpool. Vi fick låna grammofonen på fritidsgården på Munkhagsskolan för att lyssna. Jag minns fortfarande känslan när vi hörde introt med munspelet, och jag ryser...min största musikaliska upplevelse. Love me do.
– Vi hade flera band, Fyra Tons, Candidas. I början på 1970-talet var jag tvungen att välja mellan musiken och hårsalongen. Det blev musiken.
Det var alldeles rätt val, av flera skäl. Redan på 1960-talet hade frisörerna blivit allt mer sällan besökta av de modemedvetna, och på 1970-talet kom också deras fäder allt mer sällan. Det gick stadigt utför för frisörerna.
– Skitår i branschen, kommenterar Dennis Liedberg. Men jag hade planerat att komma tillbaka och 1991 gjorde jag det. 1995 tog jag över alltihop. Det var då jag började göra om salongen till en barbershop. Först golvet. Sedan bardisken.
Sedan alltså kundlådorna, likadana som på 1800-talet. Dennis fixade 72 stycken och hoppades sälja hälften. Det tog fem dagar, så var de slut. Dennis skaffade fler. Det finns 413 i dag och det är fyra-fem års kö för att få en.
– En stamkund från 1945 har låda nummer 1, berättar Dennis. Han har varit otrogen en gång, när det var semester. Annars klipper han sig här.
Sedan har Dennis utvecklat salongen steg för steg. Små detaljer, som lampetter och tapeter från 1958. Och så den där tv:n. Den visar bilden spegelvänd, så att kunderna kan se bilden rättvänd i spegeln – en av Dennis egna innovationer.
Här lever han sin dröm. Hockeykvällar varje torsdag, med tv-match, whisky och mycket mycket prat.
– En fristad för män som gillar whisky, hockey och Clint Eastwood, säger Dennis. Jag fortsätter ett tag till. Fast jag hyr gärna ut ett par stolar så jag kan satsa på fler hockey- och whiskykvällar.