Katarina Wiipa ropar på sina elever och in kommer ett glatt gäng sjuåringar.
– Jag är heltaggad, utbrister Leo Svensson.
När man går i ettan ska man lära sig det viktigaste av allt. Att läsa och skriva. Fast i klass 1A gör man tvärt om, man skriver först och läser sedan. Men de använder inte penna, det trycker på tangenter.
Klassen jobbar efter en metod som kallas ASL (Att Skriva sig till Läsning). Katarina Wiipa är en av få lärare som använder sig av metoden i Linköping men den är på väg att sprida sig i Sverige och på flera håll i landet har man redan hunnit utvärdera. I Piteå till exempel, var man tidigt ute. Redan för fyra år sedan blev ASL-projektet permanent.
Även Katarina har lämnat ifrån sig en klass med läs- och skrivkunnighet inlärd enligt ASL. I treans nationella prov hade hennes elever lika goda resultat som de klasser som lärt sig på traditionellt sätt. Klass 1A är hennes andra kull.
– Jag vill aldrig gå tillbaka till det gamla, säger Katarina och visar en läsebok som annars används. Den är inte helt olik den jag minns från min skoltid för snart femtio år sedan, ungefär så här: Mor ror. Far är rar.
– Texten i böckerna är inte förankrade i barnens verklighet. När vi jobbar med ASL producerar barnen sina egna texter utifrån det liv de lever, säger Katarina.
Monsterbok
Nu börjar lektionen. Katarina står vi sin dator och på skärmen syns det hon skriver. Idag ska barnen börja skriva en egen monsterbok. Den ska så småningom också illustreras med teckningar. Det är en av strategierna, att öva finmotorik utan att behöva forma bokstäver.
Barnen får föreslå vad Katarina ska skriva.
– Monstret gillar glass, föreslår Larsa Shamon Yako.
– Monstret gillar att äta potatis, fyller Emanuel Thomas på.
Katarina skriver och för varje bokstav hon trycker ned hörs också hur den låter i högtalarna.
Så har alla förstått vad som gäller. Barnen skyndar sig till datorerna, sugna på att berätta om monstret. De jobbar två och två. Några plitar meningar som vem som helst kan förstå. Andra skriver spökskrift medan de berättar för kompisen vad som ska stå. Katarina cirkulerar bland eleverna, diskuterar och översätter spökskrift till svenska.
Spökskrift är en del av metoden. Bokstäverna hamnar huller om buller på datorskärmen. Men barnen lär sig sakta men säkert att göra mellanslag, sätta punkt och börja meningen med stora bokstäver. Så småningom utkristalliserar sig en del ord i spökskriften. Att inte kunna sätta bokstäverna i rätt ordning hindrar inte barnen från att berätta och vi kan se att barnen hunnit olika långt i att forma riktiga ord.
Daniel Kuriakos skriver med spökskrift: Monstret har tjugo munnar och kan äta hundra glassar.
En bra bit från ”Far är rar”. Helt klart roligare.