När han kliver in på Corren är hans skjorta blårutig och kavajen blå. Men hjärtat är rött och han är fortfarande socialdemokrat – precis som han varit i många år. Fortfarande i den mening att politiken för tillfället har hamnat lite vid sidan av.
I dag har han största fokuset på sitt ordförandeskap i Svenska FN-förbundet. En uppgift han haft sedan år 2000. Nyligen omvaldes han för en ny period.
För honom har den ”stora” världen och de globala frågorna alltid varit viktiga. Just därför att de – på ett eller annat sätt – påverkar oss också i det lilla, säger han.
Nån större ångest över passera denna – trots allt – lite magiska åldergräns verkar han inte ha.
– Inte alls, jag känner mig mera tacksam över att under tjugofem, trettio år fått vara med om att göra många bra och intressanta saker.
Han är jurist i botten, men det är som sagt som socialdemokratisk politiker de flesta känner till honom. Via ett utjämningsmandat hamnade han i riksdagen under åren 2006–2010. Den gången blev det stolpe in.
Sedan dess har han också fått uppleva motsatsen, stolpe ut, flera gånger.
När riksdagskarriären var över 2010 – åtminstone för den gången – fick han en plats i kommunfullmäktige i Linköping, men det där riktiga politiska lyftet i lokalpolitiken kom aldrig.
Inför valet 2010 när hans placering på partiets lista gjorde det omöjligt för honom att komma in i riksdagen, kändes det aningen bittert. Men i dag är såna tankar borta, säger han själv.
– Jag har varit aktiv på många nivåer och jag önskar förstås att den erfarenheten skulle komma mer till användning, eftersom jag har mer att ge. Men jag kan inte göra mer än att stå till förfogande.
I dag består hans politiska engagemang av en plats i Tekniska verkens styrelse.
Är det någon schism mellan dig och s-ledningen i Linköping?
– Nej, inte från min sida i alla fall, och jag har inte märkt nåt från deras sida heller.
Men visst finns en jantelag inom politiken, tycker han. Men det gäller generellt för alla partier att utrymmet för att ta in folk utifrån till det politiska laget är begränsat. I dag sitter han inte heller i fullmäktige. Orsaken är att han valde att kandidera till EU-parlamentet 2014. Det var på håret att han faktiskt hamnade i Bryssel. Men den gången blev det stolpe ut. Trots en väl genomförd personvalskampanj, tycker han själv.
– Även om jag inte tänker på det varje dag, så är det klart att det hade känts bra att vara i Bryssel med tanke på hur världen ser ut. Jag tror jag hade kunna bidra.
Det här med personval är lite av hans grej. Inför valet 2010 försökte han – trots listplaceringen – att via personröster skaffa sig en riksdagsplats. I värsta värmeböljan sommaren 2010, inledde han operation dörrknackning som avslutades 8 000 dörrar senare.
– Jag tycker det känns bra att ha gjort både EU-valrörelsen 2014 och personvalskampanjen 2010. Jag är säker på att jag bidrog till att partiet fick många röster.
Som FN-engagerad pratar han förstås om situationen i mellanöstern. Han efterlyser ett ledarskap som kan vara med att skapa stabilitet och utveckling i nordafrika och Mellanöstern. Utan det kommer spänningarna i Europa också att bli ännu värre, spår han.
– Jag önskar att Obama, och även Ryssland, inser att vi förlorar på att inte samverka. Menar vi allvar med pratet om demokrati och mänskliga rättigheter måste vi stå upp för det också i praktiken, säger han.
Politiken är förvisso en viktig del i Gabelics liv. Men vad vore livet utan tennis? Han beskriver sig som en stor tennisvän. Han spelar, barnen spelar, han sitter med i Linköpings tennisklubbs styrelse och så skriver han då och då i Svenska tennismagasinet.
– Dessutom, säger han och skrattar, är en av de största politiska framgångar jag haft i karriären att lägga ett medborgarförslag som gjorde tennisbanan vid Hagaberg möjlig.
Att Sverige under många år var en framstående tennisnation tillskriver han faktiskt sitt parti. Det var folkhemmets storhet som skapade förutsättningarna för tennisundret, resonerar han. Det fanns asfaltsbanor i varje gathörn, särskilt i de mindre kommunerna. I dag är situationen helt annorlunda.
Men den viktigaste biten i livet är trots allt den att vara pappa.
Han säger att han försöker vara en närvarande förälder och att barnen gör honom lite yngre, lite piggare.
– Så hoppas jag också att de tycker att jag är lite tokig och rolig.
Hustrun är präst. Han själv har en tro som han beskriver som en sorts andlighet och en känsla av samhörighet med det man kallar Gud.
Bemärkelsedagen firar han i mer än dagarna tre. På FN-huset i Stockholm blir han uppvaktad på själva födelsedagen och helgen som följer blir det en tur till Paris med familjen.
Och förstås ett besök på Roland Gaross. Anläggningen där ett av Sveriges stora tennisnamn, Björn Borg, sex gånger tog hem titeln i Franska öppna. Det kan man kalla segrar för folkhemmet.
Namn: Aleksander Gabelic
Ålder: 50.
Familj. Hustru och två pojkar.
Utbildning: Jurist.
Kuriosa: Född på samma dag som diplomaten Jan Eliasson, ordförande i FN:s generalförsamling 2005–2006.