På nätet hittas lätt ett tiotal organisationer som utbjuder gatuhundar till adoption. Det är hundar bland annat från Grekland, Spanien, Rumänien och Portugal.
På hemsidorna finns hemska bilder på hur hundarna behandlas. Hur de förgås av svält och sjukdomar, hur de misshandlas av människor som inte sätter samma värde på hundar som vi gör i Sverige. Här beskrivs också varje enskild hund som räddats till ett lokalt hundhem och nu utbjuds till så kallad adoption.
Det är inte alls konstigt att förstå att människor här i Sverige, vill hjälpa. Men att ta hundarna hit och ge dem en familj, är det ett bra sätt att hjälpa gatuhundarna? Därom tvistas det.
I juli 2004 blev det lättare att föra in hundar i Sverige som därför fortfarande är förskonat från en mängd smittsamma sjukdomar. De flesta smittar djur emellan, men några kan också smitta människan.
Därför säger Sveriges veterinärförbund tvärt nej till import av gatuhundar. Hundarna kommer från miljöer där risken för smittor är stor. Detta även om adoptionsorganisationen håller vad de lovar när det gäller vaccinationer, blodprover och veterinärbesiktningar.
Reglerna för införsel av hund, de som krävs för det så kallade EU-passet, skyddar inte mot alla smittor. Passet är alltså ingen garanti för att hunden är helt frisk. Jordburksverket avråder från att ta hit gatuhundar, av precis samma skäl som veterinärerna.
Djurskyddsorganisationer som Djurskyddet och Djurens rätt varnar för import av gatuhundar. På grund av smittrisken, men också för att det är långt ifrån alla hundar som får ett bra liv här. De är helt enkelt inte anpassade för vår miljö.
Från flera organisationer som hjälper till att omplacera svenska hundar, till exempel Hundstallet i Stockholm, rapporteras om att beteendestörningar är vanliga hos de utländska hittehundarna. De får fler och fler sådana hundar i sin vård. Ägarna kan helt enkelt inte handskas med dem.
Bilden bekräftas av länets större veterinärkliniker. Även om det inte handlar om stora mängder hundar, vittnar veterinärerna om hundar som inte är vana att hanteras. De kan vara rädda och ofta aggressiva. Veterinärerna berättar också om hundar de behandlat, med parasitsjukdomar som inte finns i Sverige, om gamla skador som självläkt dåligt och grava ledfel.
Yvonne Öster, engagerad bland annat i Linköpings hundungdom men också hjälper Jägarvallens djursjukhus att omplacera friska hundar som av olika skäl lämnats för avlivning, berättar att hon under de senaste två åren hjälpt flera förtvivlade adoptanter med sina gatuhundar. Vare sig ägare eller hund har mått bra.
- Jag tycker att människor blir sjukt grundlurade av de här organisationerna. De får hem hundar som är rädda, helt enkelt inte tama. Det är tragedier som utspelas, då dessa snälla människor som velat göra en insats och fäst sig vid hunden inser att de inte kan ha den kvar.
Hon berättar om en hund vars ägare ringde till henne i höstas. Hunden var från Rumänien. Den hade en missbildning som man kunde se med blotta ögat, en utväxt under örat och det visade sig att dess hörselgång var igenväxt. Förutom sitt fysiska handikapp, eller på grund av det, var hunden väldigt rädd och osäker. Vid veterinärbesök konstaterades att hunden led allvarligt av sin missbildning och ville avliva hunden.
Hundägarna vågade inte göra detta eftersom de förbundit sig att inte avliva eller omplacera hunden. De flesta organisationer har denna typ av avtal med adoptanterna. Därför kontaktades länsveterinären.
- Hunden var gravt missbildad i skallen. Man undrar vad det är för verksamhet som tillåter att den arma hunden utsatts för transporten hit. Jag förstår inte hur de tänker, kommenterar länsveterinär Barbro Röken. Hon ställde sig bakom avlivningen av djurskyddsskäl.
Ansvarig för just den här importen av en rumänsk hittehund är Hundhjälpen med Linda West från Umeå som ordförande. I somras blev en annan hund från Hundhjälpen omskriven, då den förts in med en smittsam tumörsjukdom.
Rumänien är fattigt och hundar står inte alltid högt i kurs. Djurskyddsarbetet förs i motvind. Ändå beskrivs på Hundhjälpens hemsida att hundar som förs in i Sverige är utvalda, veterinärbesiktigade och vaccinerade. Hur den missbildade hunden kunde passera, får förbli en gåta. Linda West vill nämligen inte kommentera.
Organisationen Ada tog liksom Hundhjälpen in omkring 100 hundar till Sverige förra året. Organisationen har funnits i Sverige i nio år. Dess ordförande heter Trissan Söderlund. Jag ber henne ge en motbild, berätta varför det känns riktigt att rädda gatuhundar genom att låta dem adopteras av svenska familjer.
Hon börjar med att berätta att föreningen är glad att tv granskade Julie Rescues verksamhet. Ada samarbetade för länge sedan med frontfiguren i Julie rescue: Julie Lochbrunner, men avbröt samarbetet då Ada ett flertal gånger kände sig lurade av henne.
- Vi fick hit sjuka hundar och Julie tog inget som helst ansvar för det, berättar Trissan.
I grunden finns förstås ett brinnande engagemang för de misshandlade herrelösa hundarna. Genom adoptionerna får den lokala organisationen plats i sina hägn för att rädda andra hundar och så snurrar det på.
Trissan berättar att Ada har samarbete med två organisationer i Spanien och att det är organisationer som inte drivs av vinstintresse.
- Vi känner ett ansvar, inte bara mot gatuhundarna, utan också dess nya familj här i Sverige. Därför väljer vi ut hundarna noggrant. Även om vi inte kan ge 100-procentiga garantier, så ska det finnas alla förutsättningar för att hunden ska ha möjlighet att anpassa sig här och leva ett friskt liv, säger hon.
- Det kan kännas krasst att välja bort handikappade eller sjuka hundar, men man måste se helheten. Det finns så många friska och goa hundar, vi får ta dem, så kan vi också ta ansvar för de människor som ska ta hand om dem.
Vad gäller smittrisken anser hon den inte vara stor från de hundar som Ada importerar. Hon jämför med risken för att människor som reser över världen, får med sig smittor.
- Kontrollen är bra och vi använder oss av de säkraste metoderna för tester som finns, säger hon.