Vår stad
Storgatan 36 var känd som Holmströmska gården. Den var uppkallad efter lagmannen David Eric Holmström som förvärvade fastigheten 1805. Han bebodde den ståtliga fastigheten tillsammans med sin hustru Anna Maria Fock. De var båda två uppväxta i välbärgade herrgårdsmiljöer, lagmannen på Dragesholm söder om Klippan och hans hustru på Lunna nordost om Väderstad och Eldlösa i Mjölby.
Parets Linköpingshem bestod av nio rum, varav sex var elegant möblerade för umgänge. I hushållet ingick en hushållerska och en rad pigor och drängar. Paret hade även en betjänt.
Holmström var häradshövding i Vifolka och Valkebo härader, vilket ungefär blir området mellan Linköping och Mjölby.
Anna Maria Fock avled 1827. Paret var barnlöst. Holmström donerade i december 1833 sin gård till stadens fattigkassa. Gåvobrevet stipulerade att fastigheten skulle väl underhållas och inte upplåtas till fattighjon utan hyras ut till, som Holmström skrev, bättre personer så att hyresintäkterna skulle komma de fattiga till del.
Efter Holmströms bortgång 1835 fullföljdes hans önskan. De första åren därefter hyrde först friherren Christoffer Leijonhjelm och sedan Nils Leijonhielm gården. Därefter beboddes den av änkeprostinnan Christina Kastman född Aschan följd av överstinnan Wilhelmina Ahnström. I det sena 1800-talet ignorerades den tanken. Då delades ovanvåningen upp i flera lägenheter, medan bottenvåningen förvandlades till affärslokaler. I det tidiga 1900-talet hyrde Trädgårdsföreningen en av lokalerna, medan Ella Edler drev en tobaksaffär i den andra.
Legendariske Correnredaktören Dag Wallén bodde under sina barn- och ungdomsår i gården. Där drev hans far en budtjänst som kallades för Gossexpressen.
Den Holmströmska tomten var stor och sträckte sig ungefär till där busshållplatsen i grannkvarteret ligger. När Göran Dyks gata lades ut på 1940-talet delades tomten i två delar.
På 1930-talet försökte, utan framgång, Fattigvårdsstyrelsen att trots gåvobrevets försäljningsförbud få sälja fastigheten. Staden lyckades 1941 få en stadsplan fastställd vars genomförande förutsatte att huset revs. Det möjliggjorde att staden 1943 kunde expropriera fastigheten. Köpeskillingen var 250 000 kronor, vilket idag motsvarar drygt 5,3 miljoner. Avkastningen av det kapitalet används än idag för understöd till behövande Linköpingsbor.