"På akuten har vi otroligt fin sammahållning där vi tar hand om varandra", säger ST-läkaren Lisa Björn på US akutmottagning.
Ännu ett nattpass med fler patienter än vårdplatser. Läkaren Lisa Björn kom hem sent från jobbet och skrev ett inlägg på Facebook om hur hon kunde krypa ner i sin egen säng, medan hennes patienter låg kvar på akutmottagningens britsar på Universitetssjukhuset i Linköping. Inlägget fick oväntat stor spridning och många okända hörde av sig för att säga att det hon skrev var viktigt. Även andra vårdanställda skrev för att bekräfta att de delar hennes upplevelse.
– Jag kunde inte släppa det när jag kom hem, så jag behövde skriva av mig och få ur mig mina tankar innan jag somnade. Det var oväntat att jag skulle få sådan respons, säger hon om inlägget som delats drygt hundra gånger.
– Jag har fått jättefina kommentarer från alla möjliga, många som jag inte vet vilka de är. De känner igen min beskrivning, så det är skönt att känna att vi är fler som ser problemet och gör vad vi kan för att få till en förändring.
Hon hade arbetat under den heta midsommarhelgen, då värmen i luften låg kvar när hon gick hem. Värmen är ofta extra svår för den som är äldre och därmed mer utsatt och när hon skrev inlägget den natten var det just de patienterna hon tänkte på. De som är helt utlämnade åt vårdens omsorg.
– På sommaren kommer det ofta in fler äldre, mer vårdtunga och sköra patienter. De behöver ofta hjälp med det mesta, även grundläggande behov. På akuten måste de mest akuta patienterna gå först. Då tvingas de andra vänta och patienter som behöver hjälp med sina basala behov blir lidande. De kanske kissar på sig för att vi inte hinner hjälpa dem till toaletten i tid. Det är ovärdigt, tycker jag.
Ansvarskänslan lyser igenom när hon berättar. Många vårdanställda vi tidigare har pratat med utstrålar samma ansvarskänsla. Vårdyrket som ett kall, ett ansvar och en uppgift som man bär med sig hela tiden.
– Det känns inte bra. När jag kommer hem kan jag sköta mina behov själv, som att tvätta mig och gå på toaletten. Det är inte alla som kan det, särskilt inte äldre och de som fått läkemedel så att de är dåsiga. Det känns orättvist att lämna dem. Det är patienter som man var klar med för flera timmar sedan och skulle vidare till en vårdavdelning, där det finns en riktig säng och mat att få. Jag blir ledsen för deras skull. Patienterna blir lidande för saker jag inte rår för.
Hon har fler perspektiv än enbart läkarens. Direkt efter gymnasiet läste Lisa vidare till sjuksköterska och tog examen som 22-åring. Några år senare utbildade hon sig till läkare och sedan november förra året gör hon ST-tjänst för att sedan kunna titulera sig specialistläkare i akutmedicin.
– Det är ett jätteroligt arbete. Jag tror att jag kan göra skillnad för mina patienter och på akuten har vi otroligt fin sammahållning där vi tar hand om varandra. Men det sliter på kroppen att arbeta i dygnet runt-vården så bra arbetsvillkor är viktigt. Kanske viktigast av allt. Om man skulle ha 30 timmars arbetsvecka så skulle det finnas mer tid för återhämtning och jag tror att fler sjuksköterskor skulle stanna i dygnet runt-vården.
Akutmottagningen är en del i ett större vårdflöde. Akut sjuka kommer in, bedöms och får antingen behandling direkt för att kunna gå hem eller läggs in för vidare vård.
– På akuten tar vi emot alla, ingen avvisas oavsett hur fullt det är. Problemet är att de kommer hit, men inte vidare. Det blir som en propp i flödet. Vi lägger mycket tid på att leta vårdplatser.
Hon berättar att patienter kan få vänta i många timmar på att få en vårdplats. En patient som hon bedömt ska läggas in klockan nio på morgonen kanske inte kommer till en avdelning förrän klockan fyra på eftermiddagen.
– Mitt i natten är det ännu värre, då finns inget utflöde, inga patienter som går hem. Det har hänt att jag ringt avdelningar och fått till svar att de inte kan ta emot, fast de måste göra det. Man kan mötas av någon stressad sjuksköterska som svarar att den inte vill ta emot rapporten, det går inte. De klarar inte fler. Då känner jag mig som en hemsk människa. Det har hänt att sjuksköterskan som svarar gråter och säger att de inte orkar mer.
Region Östergötland är en av landets mest överbelagda regioner, som vi tidigare rapporterat om.
– Det är tajt om vårdplatser även i vanliga fall och överbeläggningsnivån har varit hög hela våren. Nu till sommaren har platserna minskat ytterligare. Överbeläggningar på vårdavdelningarna leder till ett fenomen som inom vetenskapen kallas crowding. Det är när patienterna samlas på akuten för att de inte kommer vidare i vårdflödet. Crowding är förenat med högre dödlighet, högre sjuklighet och längre vårdtider, berättar Lisa och hänvisar till flera vetenskapliga rapporter.
Hon vänder sig till politikerna med sin fråga:
– Nu till höstens val skulle jag vilja fråga partierna vilka kort- och långsiktiga lösningar de har för att komma tillrätta med vårdplatsbristen?
"Arbetsbelastningen måste vara hållbar på sikt om man ska orka så många år som återstår till pensionen", säger Lisa Björn, som är ST-läkare på akuten på US i Linköping.
Vi ställde samma frågor till företrädarna för de två största partierna i Region Östergötland, Socialdemokraterna och Moderaterna.
Marie Morell (M) är oppositionsråd i Region Östergötland. Hon känner väl igen problembeskrivningen.
– Det här är ingenting som går snabbt och enkelt att ordna, tyvärr. Vi måste göra jättemånga saker. Man behöver ha en tydlig strategi för att behålla medarbetarna så att man får kontinuitet i arbetet och att de känner att de kan utvecklas på sin arbetsplats. Vi har sagt det tidigare, och det löser inte alla problem, men vi tycker att man måste få bättre ersättning för arbete på obekväm arbetstid i form av ett OB-tillägg.
Hon vill även att primärvården ska stärkas för att kunna avlasta akutmottagningen.
– Rätt patient ska vara på rätt plats. På fullt allvar måste man förstå att det är en kris, i brist på bättre ord. Jag är orolig att den nuvarande politiska ledningen inte till fullo ser de problem som finns.
Kan 30 timmars arbetsvecka vara ett alternativ?
– Jag vet inte. Man måste hitta schemamodeller utifrån varje arbetsplats. Det går inte att göra likadant överallt. Akuten fungerar inte som andra verksamheter, så det som fungerar där fungerar inte nödvändigtvis på andra. Vi har pratat tidigare om ständig nattjänst för de som vill. Det är en annan schemamodell som kan användas. Många upplever att det är slitsamt att rotera mellan olika arbetstider och att det förstör dygnsrytmen.
Även regionstyrelsens ordförande Kaisa Karro (S) bekräftar att situationen är jättetuff och hon berättar att partiet går till val med satsningar på personalen.
– Det behöver göras många olika saker samtidigt. Det finns ingen enkel universallösning. Vi vill att sjuksköterskorna och undersköterskorna ska få fler kollegor. Då behöver vi ha en bra arbetsmiljö med introduktion för de nyanställda, utvecklingsmöjligheter och löneutveckling för de som arbetar kvar. Vi ska satsa på vår egen personal och frysa ut bemanningsföretagen. Det handlar om att ta tillbaka den demokratiska makten över vården.
– Lönerna för stora grupper som sjuksköterskor och undersköterskor behöver ses över. Vi behöver fler utbildningsplatser och vi behöver fasa ut bemanningsföretagen. Om vi får förtroendet att leda nästa mandatperiod så kommer vi att utgå från dessa tre punkter.
Kan 30 timmars arbetsvecka vara ett alternativ?
– I nuläget är det svårt att införa generell arbetstidsförkortning. På flera ställen finns arbetstidsmodeller med mindre tid än full tids arbetsvecka. Det kan vara en väg framåt, men kan vara svårt att införa. De som driver detta menar att det kan attrahera personal. Så jag är försiktigt positiv, men tror att det blir svårt att införa det brett överallt. Man får nog välja vissa områden.
Blir inte den faktiska skillnaden bara att de får mer betalt för övertid?
– Om alla arbetar övertid så skulle det kunna bli så, men enligt den information vi har fått är övertiden skevt fördelad. Det är ganska få individer som har väldigt många timmar övertid.
Läkaren Lisa Björn är inte nöjd med politikernas svar.
– Det här är inte konkreta svar. Jag hade önskat att man sagt att det får kosta pengar och hade presenterat konkreta förslag på vad de vill göra. Det hjälper inte att utbilda fler när de färdigutbildade sedan arbetar med annat. Det behövs en lösning som är hållbar över tid.