Var det 1972 eller 1973? Mejla dina minnen från Linköpings mest långlivade pizzeria till asa.christoffersson@corren.se
Linköpings äldsta pizzeria, Amalfi på Drottninggatan, har serverat sin sista Capricciosa. Nu ska det bli medelhavsrestaurang, ombyggnaden pågår för fullt bakom uppspända papper i fönstren.
Ut åker de tidstypiska båsen i rustikt 70-talsmurr, ut åker pizzaugnen och ut åker namnet "Amalfi" efter den vackra italienska kuststaden. Men stamgästernas namnade ölmuggar finns kvar i källarförrådet.
-- Ja, dem har vi sparat, de som vill får komma och hämta sin mugg sedan när vi öppnat igen, säger den nya restaurangchefen Andreas Papazian.
Någon mer pizza blir det alltså inte. Därmed försvinner Linköpings äldsta, men inte första, pizzeria.
-- Allting har sin tid, nu känns det rätt att satsa på en kvällsrestaurang med medelhavsmat, säger nya ägaren Karin Larsson från Norrköping och känner inga nostalgiska hämningar.
Hon hoppas kunna öppna den nya, än så länge namnlösa, restaurangen i slutet av februari.
Den allra första pizzerian i Linköping var Cooks (där restaurang Olympia ligger i dag) som öppnade på hösten 1971, tätt följd av Long John på Stora hotellet.
-- Den hette så efter pizzabagaren som var en stor karl med en jättelik bröstkorg, det såg ut som om han skulle kunna baka ut pizzorna mot den, minns historikern Hans Nilsson på Centrum för lokalhistoria vid Linköpings universitet.
-- Amalfi öppnade när jag gick på gymnasiet i början av 1970-talet, det blev snabbt ett ställe man gick till i stora gäng, det var alltid fullsatt. Jag har för mig att de hade billigt vin också.
Däremot vet han inte exakt vilket år Amalfi öppnade i Arrendals konditoris gamla lokaler. Andreas Papazians kvalificerade gissning är 1972 och där får han medhåll av krögaren László Kirsch, som drev Amalfi 1978-1982.
När han får höra att gamla, mörkbruna Amalfi ska stajlas om säger han:
-- På sätt och vis är det synd, å andra sidan måste de överleva och pizzabutiker finns överallt. Det som poppar upp mer och mer nu är kvarterskrogar med god mat och det tycker jag är bra. Fast food, det tröttnar man på rätt snart.
Pizza är den första av de så kallade etniska rätterna som slog igenom på svenska tallrikar.
-- Det finns ingen forskning på det här, men enligt min egen erfarenhet öppnade den första pizzerian i Stockholm i slutet av 1960-talet, jag gissar 1968. Sedan kom kinakrogarna i rasande fart, säger professor Roger Qvarsell vid Tema mat på Linköpings universitet.
-- Jag minns när jag själv var på pizzeria första gången, det var i Stockholm 1969 och det var förfärligt märkvärdigt.
Efter pizzan och kinamaten har vi fått kebab, indonesisk mat, thaimat, grekiska restauranger, texmex, sushi . . .
-- Konstigt nog finns det inga enkla samband mellan de etniska rätterna och invand-ringen, visserligen fick vi många italienska invandrare i början av 1960-talet, men det dröjde länge efter det innan pizzeriorna kom.
-- Dessutom är det ingen i Italien som äter pizza som huvudrätt, de etniska rätterna är ofta mycket modifierade när vi äter dem här. Vi har heller nästan inga invand-rare från Mexiko men en texmex-hylla i varje mataffär. Jag tror att de här maträtterna ibland har mer med turism att göra, säger Roger Qvarsell.
Invandring, turism . . . Vad än rötterna är så livade pizzeriorna och alla de exotiska efterföljarna upp ett halvstängt Sverige som just passerat stadshotellens guldålder då i början av 1970-talet. Med pizzeriorna kunde vi leva som på de nya charterorterna - nästan - och äta på krogen utan att dra på finkläderna och öppna största plånboken. Med pizzeriorna knäppte Sverige upp och till och med alla landsortsungdomar fick ett ställe att gå till.
30 år senare är pizza passé som hipp maträtt och mer att betrakta som husmanskost.
Nostalgikerna får nöja sig med minnena från första dejten, muckarskivan eller bara den alla första quattro stagionin på Amalfi runt 1972-1973.