Hon var den andra hantverkaren som slog sig ned i Gamla Linköping. Nu är hon den som varit här längst. I många östgötska hem finns någonting som bär Amie Stålkrantz signatur.
- Men jag slutar inte som keramiker utan fortsätter med större verk i ateljén hemma och tänker även delta i utställningar. Det ska bli roligt - och friare, nu när jag inte blir bunden till öppettiderna här. Småplocket har tagit för mycket tid. Nu vill jag förkovra mig.
Att ständigt vara tvingad att hålla öppet i Gamla Linköping har gjort att hon ibland känt sig livegen. Ändå har hon stannat kvar i tio år över normal pensionsålder.
Ångrar du att du inte bröt dig loss och öppnade eget på annat håll, som en del andra konsthantverkare gjort?
- Nej, inte alls. Verksamheten här har gett kontakter och rent ekonomiskt ska jag inte klaga även om det är de stora beställningsverken vid sidan om Gamla Linköping som gett mest. Jag har haft så mycket jobb att jag fortsatt av bara farten.
Det var i slutet av 1959 som hon fick frågan av Lennart Sjöberg, Gamla Linköpings grundare, och hon tackade ja till den lokal han hade att erbjuda henne. Hon kom från Stockholm, var relativt nyutexaminerad från Konstfack och hade målat porslin på Älvsjö porslinsfabrik en tid. Maken Gunnar Lindqvist fanns redan i Linköping, så svaret var enkelt.
Efter elva år flyttade hon in i Andersgården, där hon haft sin keramikverkstad sedan dess. Men vid den tiden pendlade hon till hemmet i Jönköping, där maken då var länsmuseichef. Först i början av 1980-talet fick han motsvarande tjänst i Linköping.
Änglar och katter har följt Amie Stålkrantz som keramiska kännemärken genom åren. Änglarna kom till mer av en slump inför hennes allra första julmarknad i Gamla Linköping.
- Det var december och "Änglar finns dom?" var i ropet, så jag spände upp blått tyg i den tomma lokalen och hängde upp massor av änglar. Jag har gjort dem periodvis genom åren - men nu har de nog flugit färdigt. Det är farligt att fastna i för mycket turistprylar på en sådan här plats. Till viss del har jag nog gjort det.
Vad är de viktigaste egenskaperna för en keramiker?
- Man ska ha bra fantasi och vara ordentligt skolad, både för formgivningens skull och för att kunna hantera glasyrer. När jag drejat småsaker har jag funderat ut hur jag skall gå till väga med de större sakerna.
Det hon är mest nöjd med är uppdragen för en skola i Helsingborg, ett köpcentrum i Tranås och Lundbergskvarteren i Norrtull i Norrköping. Allt har inte handlat om lera. Ända sedan hon var barn har hon samlat på sig tyger för att sy kläder, men hon har också använt textilier till konstverk, som i "Dimman lättar" på Norrköpings flygplats.
Tillsammans med kollegan Lasse Frisk i Ödeshög formger hon Hagdahlsservisen, som hittills tillverkats av Rörstrand i Lidköping. Det fortsätter hon med.
- Men nu kommer den att göras i södra Ungern. Det är tragiskt att det inte ska gå att tillverka en sådan porslinsservis i Sverige längre.
Gamla Linköping står inför en del förändringar och visst har Amie Stålkrantz synpunkter på områdets framtid.
- Min önskan är att det ska gå att få hit bra hantverkare av god klass som har något personligt och unikt att erbjuda som görs här och inte går att hitta någon annanstans. Då kommer också publiken. Kan man köpa det som finns här på andra håll i stan har folk ingen anledning att ta sig hit.
- Och museerna borde vara mer öppna, nu är det främst hantverkarna som håller området levande. När det händer saker i Gamla Linköping är det liv och rörelse. Däremellan är det dött - men det går att utveckla så att det här inte bara blir ett sommarområde.
Att Amie Stålkrantz slutar betyder inte att Gamla Linköping blir utan en keramiker. För ett år sedan sökte Anders Wång från Ulrika upp henne för att höra om han fick jobba i hennes verkstad.
- Nej, men du kan få ta över verksamheten, blev hennes svar.
Efter två veckor kom han tillbaka och frågade om hon menade allvar. Och på den vägen är det.