Ålen betraktas som en starkt hotad art, och förra året infördes hårdare begränsningar av det svenska ålfisket. Men Nalle på Torrö fiskar fortfarande, och ibland får han gott om ål i sina bottengarn - om inte sälen varit framme.
Nära ett lågt, kalt skär saktar vi in vid garnen som syns som ett komplicerat mönster av röda bojar. Nalle drar på sig galonbyxorna och gör sig redo. Han heter egentligen Björn Dallner, men kallas efter 25 år som ålfiskare här ute aldrig för någonting annat än Nalle på Torrö.
Han är lite sur, för just när reportern och fotografen skulle få följa med så bestämde sig motorn i hans öppna fiskebåt för att strejka. Vi fick ta fiskekollegan Calle Hamiltons gamla träbåt i stället. Den har ingen vinsch vilket betyder att han måste dra upp de tunga nätstrutarna för hand. Men, för all del, det kanske blir bättre bilder så.
Inne över land håller molnen på att växa till regnskurar, men här ute är det fortfarande soligt. Det är frånlandsvind så arbetet kompliceras inte av några vågor. Och snart har Nalle tömt den första fångsten på båtens botten. Ålar, flundror och mört sprattlar kring våra stövlar, tillsammans med en hornsimpa som ser som ett litet havsmonster ur en animerad film.
- Ta den där och släng den i sumpen, säger Nalle med ett skratt och pekar på en fet, ringlande ål. Och uttrycket "hal som en ål" får plötsligt en handfast betydelse när vi stadsbor kämpar för att få grepp om den urstarka, slemmiga fisken.
Ålen är ett fascinerande, mystiskt djur. Den föds i Sargassohavet, på andra sidan Atlanten, och färdas som yngel med Golfströmmen i tre år till Europas kuster där den förvandlas till glasål. Glasålen tar sig till insjöar och kusttrakter där den växer och lever i 10-20 år som vuxen ål. Sedan återvänder den till Sargassohavet för att leka, och på hela den långa simturen tillbaka äter den ingenting utan lever på sina fettreserver.
Än i dag finns det mycket man inte vet om ålen, till exempel varför den tycks styras av månen.
- Så är det, det vet varje ålfiskare. Just nu är det fullmåne, och då är fångsten dålig. När månen är i nedan börjar ålen vandra och då får vi betydligt mer, säger Nalle som uppskattar dagens fångst till ungefär 20 kilo.
20 kilo, det är inte någon imponerande fångst. Det svenska ålfisket har gått ner från drygt 2 500 ton per år på 1960-talet till 659 ton 2006. Och frågan är hur mycket Nalle och Calle kommer att få i sina redskap i framtiden.
2003 upptäckte europeiska forskare att inflödet av glasål från Sargassohavet bara var en procent (!) av vad det var 1980. Man slog fast att ålen var starkt hotad, även om man inte fullt ut förstår varför. Men att överfiskning av ål i hela Europa är en starkt bidragande orsak är de flesta eniga om. Och den dystra sanningen är att ålen som slingrar i Nalles sump är minst 10-15 år gammal och alltså härrör från den tid då det fortfarande kom ganska mycket ålyngel över Atlanten. Framtiden för denna urtida fisk ser mörk ut.
EU krävde kraftiga begränsningar av sina medlemsländer och i maj 2007 införde Fiskeriverket ett stopp för det svenska ålfisket. Ett ålfiskestopp lät radikalt och handlingskraftigt, men i praktiken kunde alla yrkesfiskare som hade fiskat över 400 kilo det senaste året få dispens. Det var bara fritidsfisket efter ål man satte stopp för, och det resulterade i att ålfångsten under 2007 minskade med 30 procent.
Nalle hörde till dem som fick fortsätta att fiska. Men han är kritisk till hur de nya reglerna är utformade.
- Ålfisketillstånden är personliga, och får inte överlåtas. Men de flesta ålfiskare är jättegamla, flera av dem orkar inte fiska längre. Som det ser ut nu kommer ålfisket snart att försvinna helt här ute. Det finns bara en fiskare till som är i min ålder.
På väg tillbaka mot Torrö passerar vi en märklig fågelskrämma som flyter vid ett bottengarn. Men det är inte fåglar som den guppande gubben ska skrämma utan säl.
- För mig är faktiskt sälen är det största problemet just nu. Tre dagar efter att jag hade satt ut det första garnet så hade sälen varit framme, bitit ett stort hål och ätit upp all fisk, säger Nalle medan han sorterar fångsten.
Gråsälen är på stadig frammarsch i östgötaskärgården. Det är smarta djur, och enstaka individer tycks lägga sig till med vanan att återkommande råna bottengarnen. Säljakt är tillåten, 15 djur får skjutas i år, men jakten är kringgärdad av så många bestämmelser att nästan ingen tycker att det är någon idé att jaga. Bland annat får man inte skjuta säl från båt utan särskild utbildning.
Förra året sköts bara två sälar i länet, båda av den legendariske skärgårdsfiskaren Sven Nilsson på Kallsö.
Den svåra avvägningen är mellan ett hållbart fiske och värnandet om en gammal, traditionsrik näring som fortfarande har en viss ekonomisk betydelse för dem som bor här ute.
- Förra året var ålfisket uruselt. Det här är bara en biinkomst för mig, det är ingenting jag kan leva på. Men det är å andra sidan inget nytt, vi skärgårdsbor har alltid varit mångsysslare, säger Nalle.
Sommartid driver han en liten glasskiosk för båtfarare vid bryggan hemma på Torrö. Och han deltar i Calle Hamiltons växande satsning på jakt- och fisketurism.
Men han fortsätter gärna med ålfisket som han hållit på med ända sedan han kom som fiskardräng till Torrö 1983.
- Allting är miljöpåverkat i Östersjön nu. Men jag kan fortfarande få bra med ål om väder och vind stämmer, säger Nalle på Torrö.