Anita och Lars Torfgård gifte sig 16 juni 1962. De bodde på Stora Torfvinge, gården som fick släppa ifrån sig mark till Torvinges industriområde.
Ute i det platta landskapet öster om Linköping höjer sig en kulle. Ett bra ställe att bygga en bostad på – det tyckte man redan för många hundra år sedan. Den första gången som Torvinge omnämns i skrift är år 1319, då som "Tyrwingi".
1960 var Lars Olof Torfgård ung lantbrukare på Stora Torfvinge; efternamnet hade han tagit från gården. Han var också aktiv i Högerns Ungdomsförbund, och det var på förbundets logdans på magasinet i Valla som han träffade Anita. Det var kärlek vid första ögonkastet och två år senare gifte de sig i Skeppsås kyrka. Anita flyttade in på Torfvinge.
– På den tiden låg Torfvinge verkligen utanför Linköping. Det var rena landet, med stora vetefält. Vi hade älgar och rådjur som kom upp till oss på gården, berättar Anita.
Anita jobbade som lärare under hela sitt yrkesverksamma liv, men till en början blev det också en hel del arbete i lantbruket.
– Min man reste mycket och som reservofficer kunde han vara borta en månad. Då fick jag sköta gården med hjälp av lantbrukselever. Lars gav instruktioner på telefon. Jag minns att jag fick ge mig ut och räkna rapsbaggar och beställa flygbesprutning när det var för många baggar, berättar Anita.
Området runt Stora Torvinge har förändrats rejält de senaste decennierna. Istället för åkermark omringas nu gården av industrier.
1967 förändrades livet. Kommunen hade bestämt att Torvinge skulle förvandlas till industriområde och det var tal om expropriation (tvångsinlösen). Torfgårds beslutade då att sälja marken till kommunen.
Efter hand började åkrarna att bebyggas med industrilokaler. Företag som Fergas, Ocab, bilbesiktningen och en bussdepå var tidigt på plats. 1976 byggdes Biltemas första varuhus på granngården Köpetorps ägor.
Steg för steg förvandlades jordbrukslandskapet till industrimark.
– Det tyckte jag var väldigt jobbigt. Lars sade att "det är andra tider nu", men visst kändes det djupt inne i honom också. Det var bara att acceptera och gå vidare. Vi hade kvar en tomt på 10 000 kvadratmeter med mycket grönska runt, så det var ju inte synd om oss. Men det kändes, det gjorde det, säger Anita.
Gåramålning över Stora Torfvinge 1928. Boningshuset finns kvar, men ladugården revs för några år sedan.
Anita visar runt under en biltur på de gamla ägorna. Gården finns kvar, även om den stora ladugården revs för några år sedan. Runtom är det asfalterade gator, kantade med industribyggnader. Anita pekar och berättar om hur det såg ut förr.
– På dammen åkte barnen skridskor. Där borta odlade vi grönsaker och längre bort plockade vi blommor. Uppe vid E4 låg "smeja" – alltså smedjan. Det var traktens mötesplats och där avhandlades en hel del.
Tvärs genom Torvinge går fortfarande ett djupt dike.
– Vi kallade den för Graven. Där växte tussilago längs kanterna. En gång fångade vi faktiskt en jättestor gädda i diket. Men vi vågade inte äta den, det var mycket prat om DDT på den tiden.
Många Linköpingsbor minns Anita Torfgård från skolan. Anita arbetade som speciallärare på en rad skolor i staden.
2014 gick Anitas man Lars bort.
– Jag bodde kvar ett par år, men det blev för mycket att sköta när jag blev ensam. Så jag sålde och flyttade in till stan, berättar hon.
I lägenheten i Vasastaden är fotoalbumen, väggarna och hyllorna fulla med minnen från livet på Torfvinge. Men Anita är en högst aktiv 80-plussare, med en välfylld almanacka – att hitta en tid för den här intervjun var inte helt enkelt.
– Här bor jag nära det mesta. Teatern till exempel – vi är ett gäng som haft abonnemang i säkert 50 år. Vi går på konserter också. Men nu är det flera som fallit ifrån. Det är ju så det blir när man kommer upp i den här åldern.
Anita Torfgård bodde på Stora Torfvinge mellan 1962 och 2016.