Anna är pensionär och bor med sin 40-åriga son som har en psykisk sjukdom. Han drabbas av paranoida vanföreställningar samt ångestgenombrott och skrikbeteende i hemmet. Han har även diabetes och hjärtproblem. Skrikbeteendet och utbrotten av panikångest blev betydligt värre efter att han hade bytt sin medicinbehandling mot sjukdomen för flera år sedan. Det var då som han oftare började vara vaken på nätterna och pratade högt eller skrek hemma.
En överläkare på Psykiatriska kliniken i Linköping, där mannen är patient sedan länge, skriver i ett intyg att mannens symptom uppfattades som mer stabila när han stod på den första medicinbehandlingen. Men patienten hade då problem med upplevda biverkningar vilket ledde till att han bytte behandling.
– Då började han mycket oftare känna sig rädd, mycket rädd. Men han skrek aldrig mot våra grannar eller ute, det gjorde han bara hemma. Han är alltid snäll mot grannarna, säger Anna.
Grannarna kände sig störda av det ljud som kom från lägenheten under olika tider på dygnet och klagade hos Stångåstaden. Det skedde upprepade gånger under en längre period. Efter att Anna fått skriftliga varningar från hyresvärden kom ett uppsägningsbesked i slutet av november förra året. Sista februari måste hon och sonen lämna hyreslägenheten i Hejdegården. Sonen står i kö till särskilt boende med inriktning psykiatri i Linköping sedan 2014. Han var erbjuden ett särskilt boende i fjol, men det var alldeles för dyrt, enligt Anna.
Nu vet hon inte vad hon ska göra.
– Hur ska jag skaffa mig en ny hyreslägenhet i Linköping, ingen hyresvärd vill hyra ut till en person som Stångåstaden har vräkt. Och min hyresvärd vill inte alls hjälpa till med en annan bostad. Ingen har pratat med mig, de skickar bara brev. Ingen har erbjudit mig någon hjälp att hitta någon annan lösning, säger hon.
Sonen har efter beskedet om uppsägningen sökt ett särskilt boende i en annan kommun där hans äldre syster bor.
– Jag mår inte bra och har åkt med ambulans två gånger till akuten. Jag orkar inte mer och förstår inte varför Stångåstaden straffar mig. Jag har under alla de 18 åren betalat min hyra i tid och jag har aldrig gjort något dåligt mot någon granne, säger hon och fortsätter:
– Jag har bott i 28 år i Sverige. För första gången i mitt liv är jag rädd. Jag vill inte dö som hemlös efter så många år och efter att jag bara har försökt hjälpa min son. Det är varken mitt eller hans fel att han är sjuk och rädd och att hans medicin inte hjälper honom mot rädslan. Jag vill att Stångåstaden låter mig dö i lugn och ro.
På Stångåstaden vill man inte uttala sig om det enskilda fallet och uppger att varje vräkningsprocess följer bestämda regler.
– Det är alltid en lång process som börjar med en varning och sedan kommer flera varningar. Vi försöker också alltid hitta en lösning under processens gång, men när det har gått så långt att en hyresgäst sägs upp då kopplas kommunens socialtjänst in, säger Marie Lorentzon, kommunikationsansvarig på Stångåstaden.
Ska 69-åriga Anna och sjuka sonen bli hemlösa om tre veckor?– Nej. Det är socialtjänsten som finns för familjen och som ska hjälpa till.
Socialförvaltningens vräkningsförebyggande team känner till Annas fall.
– Vi kan inte uttala oss i det enskilda ärendet men vi kan svara generellt om hur vi arbetar. När vi får kännedom om ovanstående så kontaktas hyresgästen och erbjuds rådgivande samtal och stöd i situationen. Detta är en frivillig insats som den enskilde har all rätt att tacka nej till. I de fall där det framkommer att det finns särskilda behov så slussar vi personerna till rätt instans. I dessa fall så blir det avgörande om den enskilde tackar ja till det stöd som erbjuds, säger Eva Elb, gruppchef på socialförvaltningen.
Anna heter egentligen något annat.
zenaida.hadzimahovic@ostgotamedia.se