Anna om sin BDD

Anna, 21.

– De flesta känner ju till ätstörningar, anorexi och bulimi till exempel. Man vet ju vad det handlar om. Skulle jag däremot fråga någon på stan om den vet vad BDD är, skulle den ju bara rynka på pannan och säga nej. Själv hade jag ingen aning om att det fanns, när jag fick diagnosen.

Hur skulle du beskriva din BDD?
– För mig är det behovet att kontrollera kroppen, och ångesten över att inte kunna göra det. Kan man inte dölja det man har ångest över får man panik till slut. Jag hade alltid ett behov av att se perfekt ut. Trots att jag visste att jag inte såg perfekt ut så ville jag alltid uppnå den där perfektionen.
– Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Faktum är att allt blev så mycket lättare efter att jag fick diagnosen, berättar hon.
Hon har kunnat läsa sig till hur andra har det och märker att folk har fått en djupare förståelse för hur dåligt hon mått.

För Anna var hakan alltid ett stort problem. För henne kändes det som att alla hon mötte såg hennes haka och inget annat. Tittade någon på henne på stan var det aldrig för att hon såg bra ut, utan för att de såg något konstigt. Hon klädde sig aldrig i färgstarka kläder, dels för att synas mindre och dels för att se mindre ut.
– Jag hatade att vara med på bilder. Nästan alla bilder som finns på mig på Facebook har jag tagit själv. Då kunde jag själv bestämma helt över bilderna, experimentera med ljuset så att bara mina bra sidor syntes. Jag fick aldrig visa något dåligt eller fult. En av mina bästa vänner la upp många bilder på oss två men jag bad henne alltid ta bort dem för att jag såg så konstig ut, så till slut slutade hon lägga upp bilder på oss helt.

Hon har haft några förhållanden genom åren och sedan början av hösten 2013 är hon tillsammans med en pojkvän som varit till stort stöd. Men hon berättar att tidigare relationer definitivt har påverkats av hennes sjukdom.
– Det blev ju tröttsamt för den jag var med att alltid behöva höra “åh, jag är så ful” och “åh, jag ser så konstig ut”. Vissa dagar klarade jag inte att visa mig över huvud taget. Efter att jag var på en sminkrådgivning kunde jag inte gå utanför mitt hem utan smink för att jag fick så mycket ångest. Jag tyckte verkligen att jag såg förjävlig ut osminkad. Han blev ledsen och irriterad över att jag inte såg vad han såg - och jag blev frustrerad för att han inte förstod mig. Jag argumenterade alltid bort komplimanger med “nej, du har fel, jag vet ju hur jag själv ser ut”.

Till saken hör att de killar som hon tidigare haft relationer med, knappast fick henne att må bättre.
–  Han som var värst kunde vara väldigt våldsam och manipulativ. I början var det bra, men det blev snabbt värre. På en fest kastade han en kille i ett glasbord efter att vi två bara pratat med varandra. Vi var tillsammans nästan ett år, för jag vågade inte lämna honom. Han sa så mycket elakt, att jag var dum i huvudet och att jag var så ful att jag aldrig skulle hitta någon som var bättre än honom. När någon som säger att han älskar en även säger sådana saker så tror man ju på det. De var riktiga skitstövlar men jag trodde väl inte att jag förtjänade bättre.

Anna började gå hos en psykolog, något hon önskar att hon hade gjort tidigare. Psykologen  talade om för henne vad hon fick göra och inte.
– När jag stod i hissen skulle jag stå med ryggen mot spegeln så jag inte hade någon möjlighet att spegla mig. Jag fick inte ha håret hängandes i ansiktet. Hon sa att jag skulle sitta i solljuset och låta bli att vända bort ansiktet. Så som du och jag sitter i solen nu till exempel, så hade jag aldrig kunnat sitta tidigare. 

Är det jobbigt?
– Ja, det är väldigt jobbigt. Men jag tvingar mig själv göra det. För min egen skull. Jag måste hela tiden utmana mig själv. I början tyckte jag det var jättejobbigt att exponera mig själv, jag var alltid helt slut efteråt. Men ju mer jag utmanar mig själv, desto mer stolt blir jag av att klara av det. Jag blir inte sådär trött längre, snarare glad och pigg.

Hon oroas dock för att sociala medier kommer få allt fler att må sämre, i en allt för tidig ålder.
– Det är en sådan hets överallt, man måste alltid vara så populär. Det blir lättare att bli utstött och mobbad om man inte är den som är mest populär. Jag kan erkänna att jag under perioder som jag mått jättedåligt blivit en “like”-sökare. Jag har lagt upp bilder där jag ser så bra ut som jag bara kan och varje “like” får en för stunden att må lite, lite bättre. Jag var ändå rätt stor när sociala medier kom, idag sitter ju barn under tio år på de här ställena.