Anslag från Cancerfonden väger tyngst

Symptom hos patienter med kolorektal cancer, akupunktur för att förebygga illamående, kommunikationskompetens inom sjukvårdsrådgivning, och flera projekt med ord som man behöver ha medicinsk utbildning för att förstå. Det är mycket kunskap som finns samlad i det lilla kontorsrummet på plan 14 i Hälsans hus.

– Jag är en del i flera olika team, förklarar Sussanne Börjeson själv. Det är viktigt att poängtera. Att vi är en grupp, olika gäng, och jag gör min bit.

Ett forskningsprojekt –Trismusprojektet* – kan börja så här: Cancerpatienter som strålas mot käkområdet kan få väldigt svårt att gapa. Det kan vara svårt att äta, då man inte får in en gaffel i munnen. Ett par sjuksköterskor, Vera Loorents och Kristina Hultman, hörde talas om ett träningsprogram och funderade på om deras patienterna kunde vara hjälpta av det. De talar med Sussanne Börjeson, som hjälpte till att söka på forskningslitteratur. Det fanns mycket litet skrivet.

– Då tyckte jag att vi kunde göra ett forskningsprojekt av det, berättar Sussanne Börjeson. Så vi sökte och fick pengar från Cancerfonden och FORSS.

66 patienter deltog i studien om gapträning. Hälften lottades till gapträning och den andra halvan fick sedvanlig vård. Det visade sig att det inte var någon skillnad mellan grupperna.

Tycker du att det är spännande?

– Ja, jättespännande. De små studier som gjorts tidigare visade sig ha dragit alldeles för långtgående slutsatser. Det här var en av de första studierna som testade effekten av gapträning på ett strikt vetenskapligt sätt. Vi behöver inte utsätta patienter för den här jobbiga träningen i onödan, de kommer tillbaka till sin normala förmåga ändå. Det verkar dock vara så att en liten grupp som får stora gapproblem kan vara hjälpta av träningen, det gäller att identifiera dem.

Sussanne Börjeson berättar att de skickade in en första artikel till en vetenskaplig tidskrift dagen innan vi träffas. Det är viktigt för forskare att bli publicerade, och vissa tidskrifter rankas högre än andra. Men vilken de skickat till är än så länge hemligt.

– De är också mindre benägna att presentera forskning med "negativt" resultat, men jag hoppas ändå att de tar vår artikel.

Ett annat forskningsprojekt gjorde stor succé hos onkologerna. Det var en stor akupunkturstudie där över 200 patienter deltog. Syftet var att ta reda på om akupunktur kunde hjälpa mot illamående och kräkningar, som patienter som strålas över buken ofta drabbas av. Även där visade det sig att behandlingen inte hade någon effekt.

– Många inom cancervården gillar inte det de uppfattar som hokuspokus, så vår studie togs emot med öppna armar och blev inbjudna till flera konferenser, säger Sussanne Börjeson. Hon är noga med att tillägga att andra studier visar att patienter som behandlas med cytostatika kan vara hjälpta av akupunktur.

Som journalist är jag också mest intresserad av positiva resultat, har du något exempel?

– Jag sitter med i en "kräkgrupp" på onkologiska kliniken som heter Antiemetikagruppen. Vi jobbar med att minska patienternas illamående. Vi har utarbetat en enkel dagbok som patienten får fylla i hemma och ta med sig till behandlingarna. Där kan man analysera och kanske ändra i illamåendemedicinen. Sen matas uppgifterna in i ett register som ett 15-tal kliniker i landet nu använder sig av. Jag är stolt över att mitt forskningsengagemang kunnat omsättas i den kliniska vardagen – och att det fungerar.

Hur går det till att få pengar till forskningsprojekt?

– Jag har haft förmånen att få ganska mycket anslag från Cancerfonden till mina projekt. Jag lägger tid på att beskriva vad vi vill göra, hur vi vill göra, och visa att det finns kompetent folk som kan göra det. Och det är bra projekt, man får inga pengar till dåliga projekt. Men viktigast är förstås att det är en kliniskt relevant fråga för både patienter och personal. Och att det finns en kunskapslucka.

Cancerforskningen har hög status.

– Ja, det är förmånligt. Och det finns vissa anslagsgivare som räknas till de "excellenta". Dit hör Cancerfonden. De pengarna räknas som lite finare, och får man anslag därifrån så får man automatiskt medfinansiering från universitetet. Sen kan man få anslag från FORSS, Forskningsrådet för sydöstra Sverige. Personligen kah jag tycka att om man får 300 000 någonstans ifrån så borde det inte ha någon betydelse, men så ser det ut. Jag hade tur som halkade in på rätt område.

Du sitter som suppleant i Cancerfondens forskningsnämnd också. Ser du någon tydlig trend?

– Nej, ingen tydlig trend. Möjligen att projekten ska ha tydlig klinisk relevans. Inom FORSS är man mer tydlig med att det ska vara kliniskt relevant patientnära forskning. Cancerfonden har större fokus på att stötta grundforskningen. Det finns de som tycker att det är för mycket råttor och möss där, och för lite kliniska projekt.

Har du sett cancerforskningen förändra vården genom åren?

– Ja! De nya läkemedel som infördes i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet var revolutionerande. Då jobbade jag på Radiumhemmet i Stockholm. Vi hade sex slutna avdelningar, där de patienter som behandlades ofta fick stanna flera dygn med illamående och andra biverkningar. De nya läkemedlen har gjort att patienten kan sitta i en fåtölj några timmar och sen åka hem. Det är en omvälvande förändring.

Trismus= svårigheter att öppna munnen