– Plasten i haven är ett av de heta ämnena i miljöforskningen just nu. För djurlivet är skräpet förödande, säger Henrik Kylin, professor i miljökemi, i ett pressmeddelande från Linköpings universitet.
Han har följt hur skräpet sprids över jorden. Kanada, Tanzania, Arktis och Antarktis är några av platserna han besökt. Den största delen av sopor i våra hav utgörs av plast och mycket av den är osynlig för blotta ögat, så kallad mikroplast som brutits ned till pyttesmå partiklar. Dessa kan ätas av djurplankton, som sedan äts av fiskar.
– Plasten fyller upp magen på fiskarna och de svälter. Men, det är ju inte bara mikroplasten som skadar djuren. Det är lätt för en havssköldpadda att ta fel på en plastpåse och en manet, säger Henrik Kylin.
Den här gången har han tillsammans med forskare från Mauritius, Sydafrika och Kanalöarna besökt atollen S:t Brandon i Indiska oceanen för att undersöka det lite större skräp som flyter upp från havet på de avlägsna stränderna. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Marine Environmental Research.
Atollen S:t Brandon saknar fast befolkning, men har gott om sköldpaddor och är en viktig parningsplats. Under 2014 fanns inte mer än 41 personer tillfälligt stationerade där, främst för att komma åt fisket. Trots liten mänsklig aktivitet är ögruppens stränder överhopade av skräp.
– Vi hittade nära 30 000 föremål på öarna och det mesta var plast. På en 100 meter lång strandbit motsvarar det 76 föremål, vilket är ganska mycket, säger Henrik Kylin
Alla sopor större än fem millimeter dokumenterades, klassificerades och räknades av forskarna. De vanligaste föremålen de hittade var flip-flops, energidrycksförpackningar och en viss typ av lampor. Att de få människor som vistas på ögruppen skulle ha bidragit till avfallet i någon högre grad är osannolikt, menar Henrik Kylin, eftersom märken på skor och energidrycker tyder på att de kommer från bland annat Indonesien och Malaysia, på andra sidan Indiska oceanen. Skräpet har alltså färdats 335 mil, ungefär lika långt som det är från Stockholm till Bagdad.
– Havsströmmarna har en otrolig styrka. Troligtvis har rutten påverkats av norra ekvatorialströmmen och ekvatoriella motströmmen som flyter förbi de regioner där skräpet började sin resa.
För att minska människans påverkan på den isolerade S:t Brandon föreslår Henrik Kylin regelbunden städning av stränderna. Men det bästa vore förstås om sopor inte hamnade i havet.
– Vi människor måste fundera över hur vi hanterar våra sopor. Det gäller inte bara människor på andra sidan jorden, utan även oss här. Kasta inte skräp från båtar och tänk på att kastade plastpåsar kan hamna i havet.