Azar Raoufi flyttade från Iran till Linköping för sina studier. Numera bor hon i Stockholm, men beskriver sig själv som en "Linköpingsperson".
Azar Raoufi flyttade från Iran till Linköping för sina masterstudier. Här bodde hon i många år och studerade kultur och kommunikation innan hon flyttade till Stockholm för att doktorera.
– Men jag är en Linköpingsperson snarare än en Stockholmsperson, säger hon med ett skratt.
Det var tidigt på morgonen den 13 juni som hon hörde att Israel hade attackerat hennes hemland, där hennes mamma och två bröder fortfarande bor. Hennes syster som bor utomlands befann sig också i landet när kriget inleddes.
– Jag var helt chockad. Jag försökte direkt ringa min mamma och under de första timmarna fungerade internet och vi kunde prata hela familjen tillsammans. Sen hörde jag ingenting, säger Azar.
Hon kände igen mönstret från tidigare kriser i Iran.
– Det var som jag förväntade mig. Det är den islamiska republikens strategi att stänga av internet och se till att ingen information kommer ut.
Kunde du kontakta din familj på något sätt?
– Flera gånger skrev min mamma till mig: “Vi mår bra”. På grund av problemen med internet och kommunikation kunde inte mer än så komma fram.
Situationen i Teheran under kriget beskriver hon som en katastrof, men längre norrut där hennes familj bor var det något lugnare.
– De driver ett företag och de första dagarna kunde de hålla öppet, men efter några dagar tvingades de stänga. De åkte de upp till ett hus i bergen där det var säkrare i några dagar.
Kan du beskriva din familjs känslor under kriget?
– De var väldigt förvirrade över kriget, det var väldigt oväntat. De säger: “Det är inte vårt krig, det är regimens krig”. Och samtidigt kände de sig osäkra från två håll. Å ena sidan från Israels bomber och på andra sidan från regimens förtryck. Det har varit en katastrof.
För Azar kom vapenvilan lika oväntat som kriget. En lättnad infann sig, hennes familj kunde gradvis börja återgå till vardagen. Kommunikationen blev lite lättare och deras företag öppnade igen. Samtidigt kände hon sig besviken.
– De flesta människor jag har pratat med i Iran ser den här vapenvilan som en politisk manöver snarare än ett genuint steg mot fred. Vapenvilan utgör ett andrum för regimen för att omorganisera deras system av förtryck. Det kommer vara mer förtryck, fängslingar, tortyr och massaresteringar. Samtidigt förvärras den ekonomiska krisen med sanktioner och inflation.
Vad tror din familj kommer att ske framöver?
– De vet verkligen inte vad som kommer att hända.