Tystnaden. Det är det första som slår mig när vi guidas runt på Bäckskolan. Dagens skolor är ofta rena bullercentraler, vilket otaliga insändare och debattartiklar i Corren vittnar om. Men inte här. På skolgården är det så lugnt och stilla att till och med talgoxen får en syl i vädret. Det är bara några få elever som trotsar gråvädret för att spela kula.
– För ett par år sedan införde vi samlad skoldag. Varje skolklass fyller upp klassrummet i sin egen takt. Vi låser upp klockan 8 och tio minuter senare ska alla vara på sin plats, det fungerar, försäkrar Maria Olausson, rektor årskurs 4 – 6.
Raka överenskommelser. Tydliga spelregler. Noll tolerans. Glädje. Nyckelord om man ska förstå Bäckskolans unika väg från kaos till möjlighet. Ett regelverk är förstås viktigt i alla skolor, men särskilt viktigt på en skola där dagen bara för ett par år sen fylldes med slagsmål och bråk och där maktlösa lärare grät helt öppet.
– Jag tillträdde här för snart sex år sen. Det rådde fullständig kalabalik överallt, skolan var nergången, vi tappade både elever och personal. På ett par år hade vi mist i stort sett alla svenskfödda elever på låg- och mellanstadiet. Några av våra äldre elever var på glid, de hade redan hamnat i utkanten av kriminella gäng. Det var svårt att övertyga föräldrar om att vi, min rektorskollega Irene Eriksson och jag skulle bygga en organisation, riktad mot barn med behov av särskilt stöd, sammanfattar Maria.
Upplevdes ni inte som trovärdiga? Det var ju inga småsaker ni ville ändra på.
– Bäckskolan fick inte samma ekonomiska förutsättningar som andra skolor. Men kommunens stadsdelssatsning på Berga kom också skola och förskola till del. Mest bråk var det på eftermiddagarna efter skolans slut. På väg till och från hemmen. Vi kom fram till att införa samlad skoldag. Sen dess börjar och slutar Bäckskolans elever samtidigt. Alla erbjuds fritidsaktiviteter, ingen får bara gå omkring och dra.
Vad fick ni för reaktioner på det?
– Det var lite blandat. Det fanns föräldrar som var misstänksamma och vi hade inte med oss alla ifrån ruta ett. Några av eleverna fortsatte att stöka och strula. Då knöt vi upp två driftiga fritids-ledare, Magdalena Eriksson och Per-Eric Lindström. Det var en lyckträff. I dag är alla sexor med i Fritidsklubben och kan ta del av det stora utbudet av aktiviteter som erbjuds där.
Som till exempel?
– Man kan få hjälp med läxan, pröva på ridning, skytte, bangolf, gitarr, schack, spela basket och mycket, mycket mer. Det är sån skjuts på verksamheten!
Vad händer om någon elev återfaller till att göra rena dumheter?
– Då ringer vi upp föräldrarna och berättar vad som hänt, säger Maria och håller upp ytterdörren.
Jag noterar att den person som leder verksamheten på Bäckskolan inte klagar särskilt högljutt över förutsättningarna. För hur man än kämpar med matte, slöjd, geografi, hemspråk eller kemi så kan det inte hjälpas – är 98 procent av eleverna utlandsfödda så blir kunskaperna i svenska lidande. De så kallade ”dragloken”, alltså elever som har ledaregenskaper och förmågan att få med sig sina klasskompisar, gör väldig stor nytta. För sex år sen fanns de här på skolan, nu är eleverna med goda ledaregenskaper spridda över Linköping.
Men 98 procent utlandsfödda? Är det rimligt? Vad säger politikerna?
Jag ringer upp Jakob Björneke (S), i dag kommunalråd och ordförande i barn- och ungdomsnämnden. Men som en gång i tiden själv var elev på Bäckskolan.
Skolan avspeglar ju hur samhället runt omkring ser ut. Det som för fem-sex år sen hände på Bäckskolan har sin motsvarighet i det som skett i Berga de sista femton åren. Linköping har haft en fantastisk utveckling med tillväxt, jobb och befolkningsutveckling, men priset vi betalar är en galopperande segregation, säger han.
Berga har väl egentligen aldrig varit en idyll. Det fanns ett socialt utanförskap i Berga även i början på 80-talet. Eller?
–Ja, men på den tiden var skolan också en mötesplats, där eleverna från villaområden i Vidingsjö och Ramshäll dagligen mötte hyreshusungarna från Skarpan och Luftvärnsgatan. I dag går man inte på samma skola, träffas inte heller i samma sociala sammanhang. Berga har slitits isär under de sista tio åren. Det är inte enkelt att ändra på, men heller inte omöjligt.
Vad har Linköpings politiker gjort för att ändra på den här bilden?
– Politikerna har valt att fokusera på kommunens framgångar, det är en riktig beskrivning att det gått väldigt bra med jobbtillväxt och befolkningsökning. Men man har inte mäktat med att balansera den bilden genom att hålla fram de utmaningar vi står inför.
Till hösten startar nya Ekkällaskolan i Berga. En skola som tas emot med blandade känslor av elever och lärare på Bäckskolan. Kommer resurserna för Bäckskolans del att krympa?
– Om man vill starta en skola, så ser jag två olika uppdrag. Kunskapsmålen och skapande av en demokratisk mötesplats. Det är svårt nog att klara kunskapsmålen. Men att skapa en demokratisk mötesplats klarar vi inte om inte skolan på något sätt avspeglar det samhälle vi lever i, säger Jakob Björneke.
Bäckskolans brobyggare Paulina Andesson är en länk mellan hem och skola. Hon arrangerar föräldrautbildningar i syfte att stärka föräldrarna och öka deras kunskaper om skola och samhälle.
– Det handlar om att våga sätta gränser. Att prata och förklara vad barnet – eller de själva har gjort för fel, upp-lyser Paulina Andersson som också är tolk.
De flesta familjerna kommer från Somalia, Irak, Syrien och Libanon. Länder där man till exempel fortfarande tillåter aga. Där man reagerar på barnens övertramp först i samma ögonblick de sker. Men sällan eller aldrig resonerar om vad som hänt. Paulina igen:
– Familjerna tycker att det här är viktigt. Man inser efter hand att det är en fördel, inte minst för barnen, om man har klart för sig hur man förväntas uppföra sig i sitt nya hemland.
Det är lunch och skolgården fylls med ordnade aktiviteter. Att spela kula tycks vara lika kul i dag som på 30-talet. Hopprepet har också en lång historia. När antalet elever på skolgården är som störst är också många vuxna där. Jag går en liten vända, ser ingen lämnas utanför.
Skolgårdens sköna morgontystnad föll mig på läppen. Nu strax efter lunch är ljudvolymen mer normal. Att spela bort några glaskulor kanske inte smärtar så jättemycket.
Inne i Bäckskolans yngsta byggnad har läraren Petra Olin har samlat ihop sin fjärdeklass och högläser ur Skåneförfattaren Petter Lidbecks drastiska – och av barnen djupt älskade – ”Världens elakaste fröken”. Skrattsalvorna ekar ända ut på skolgården. Petter Lidbeck besökte nyligen skolan och sen dess är han allas number one!
– Författarbesöken vill vi inte vara utan. De skapar alltid stort intresse för både att läsa och skriva. Och Petter Lidbeck är verkligen läsvärd rätt igenom, hävdar Helena Ekström, bibliotekarie.
Bäckskolans bibbla är ett så kallat fokusbibliotek. Det innebär att Helena Ekström och klassläraren Petra gemensamt stakar ut kursen i vissa ämnesområden. Det är trångt men mysigt, väggarna lyser i gult och rött. Ingen nostalgi, det är nutid som gäller. Rektor Maria och Correns utsände kikar fåfängt efter Wahlströms barnboksklassiker (med gröna och röda ryggar). Typ Enid Blytons Femböcker eller W.E. Jones böcker om stridsflygaren Biggles.
– Jag slukade Kittyböckerna när jag var flicka. Jag undrar hur det skulle vara att läsa om henne i dag, funderar Maria.
– Kitty är inte här, och inte Biggles heller, de är nån helt annanstans, säger Helena med ett giftigt leende.
Någon annanstans är för min del dock inte längre bort än 50 meter. Här vankas mellanmål, därefter läxhjälp. Jag slår mig ned hos Muhamed, 12 år, som tränar på en presentation av Lionel Messi, världens bästa och – får jag veta – också kortaste fotbollsspelare.
Inom kort ska han berätta om Messi. För jämnåriga kamrater. På en skola i London. Puh!
– Det kommer att gå jättebra. Alla älskar ju Messi, eller hur? frågar sig Paulina men man vet inte riktigt om hon skojar.