I mitten av 1990-talet cyklade 24 procent av barn i åldrarna 7–14 år en genomsnittlig dag. År 2014 hade andelen sjunkit till 15 procent. Skulle man gå ännu längre tillbaka, till exempel till 1970-talet, är förändringen förmodligen ännu större, tror Anna Niska, forskningsledare på VTI.
– Cyklandet till skolan har minskat, men i ännu högre grad är det fritidscyklandet som gått ner. När jag var barn cyklade vi för cyklandets skull, men det där planlösa cyklandet har ju försvunnit i väldigt stor utsträckning, säger hon.
Konkurrensen från datorer och surfplattor är en del av förklaringen till att barnen inte cyklar. Föräldrarna spelar också en stor roll. Dels är dagens föräldrar mer beskyddande, av oro för olyckor och för att barnen ska bli utsatta för övergrepp. Dels har normen förändrats – i dag anses man vara en bra och engagerad förälder om man skjutsar sina barn till aktiviteter.
– Men barns självständiga mobilitet är också viktig, både av hälsoskäl och för att stärka barnens självkänsla, säger Niska.
Barnens fritid har blivit mer uppstyrd kring fritidsaktiviteter på bestämda tider och platser. Ofta på avstånd som gör att bilen blir det naturliga valet.
– Om vi ser på Linköping så görs mycket för cykeltrafiken. Men det handlar inte bara om att bygga cykelinfrastruktur. I Hjulsbro till exempel, där jag bor, skjutsas barn som spelar innebandy till Collegium där det finns tider i en tillräckligt stor sporthall. Det är ju helt galet egentligen, att behöva åka så långt flera gånger i veckan till en aktivitet som borde kunna göras i närområdet.
Det finns studier som visar på samband mellan hur mycket man rör sig som barn och hur mycket man gör det som vuxen.
– Det är det stora problemet med det minskade cyklandet. Om man inte grundlägger vanor tidigt kan det bli svårt att göra det senare, säger Anna Niska.
VTI:s rapport föreslår en rad åtgärder för att öka barnens cyklande. Det handlar bland annat om informationskampanjer, om att öka säkerheten för cyklister och om att göra det möjligt för elever att omvandla det gratis busskortet till en cykelpeng.
Det handlar också om att ta fram mer kunskap och höja kompetensen. Därför föreslår rapporten att ett nationellt centrum för cykelforskning byggs upp – och det blir faktiskt verklighet redan nu, på VTI i Linköping.
– Vi har fått fem miljoner årligen de närmaste fyra åren av regeringen för att stärka och samordna forskningen kring cykling. Vårt mål är bland annat att få till doktorandtjänster och att långsiktigt bygga upp kompetensen.
Anna Niska presenterar rapporten om barns och ungas cyklande på Transportforum, som arrangeras i Linköping på onsdag och torsdag. Många andra punkter handlar också om cykling, en förändring mot förr när motordrivna fordon dominerade kraftigt.
– Intresset för de här frågorna har ökat. När jag började på VTI var jag ganska ensam om att jobba med cykelfrågor på institutet. Nu håller vi just på att avsluta ett stort forskningsprogram med fokus på cyklisters säkerhet där ett 30-tal forskare varit involverade, berättar Niska.
Svårigheten är att få pengar till forskningen och det är en av de frågor som det nya nationella cykelcentret i Linköping ska arbeta med. De fem miljonerna räcker inte till några stora forskningsprojekt.
– Vi har ju i Sverige en modell där industrin ska vara med och finansiera forskningen. Bilindustrin är stark och den typen av finansiärer finns inte på cykelområdet. Nu behöver vi få traditionella forskningsfinansiärer som Trafikverket, Vinnova och Energimyndigheten att haka på.