Björn Hultman blev mobbad för sitt utseende. Det handlade om trakasserier och utfrysning genom hela grundskolan.
Efter det blev han deprimerad och försökte vid 16 ta livet av sig. Med hjälp av BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), antidepressiva tabletter och nya vänner på Internet har han till slut kommit ur depressionen.
- Nu kan jag se mobbningen som en del av min bakgrund. Det är något jag varit med om, som jag kan berätta om, och på så sätt hjälpa andra i samma situation. Jag vill göra något åt samhället. Men jag kan inte göra allt ensam, fler behövs.
Men att många som blivit mobbade kanske inte vågar eller vill berätta om det offentligt är något som han har förståelse för. Själv tycker Björn Hultman fortfarande att det är jobbigt att gå på stan i Linköping, eftersom han då riskerar att stöta på sina gamla mobbare. Det ger honom ångest.
Dikterna i Björn Hultmans projektbok är mycket personliga och utlämnande. Han skriver bland annat om hur det är att sitta bredvid ett gäng klasskompisar som planerar en fest de ska ha, men som han själv inte är bjuden till. Eller om hur Internet har blivit en räddning i vardagen. Ett ställe där han kan träffa nya vänner förbehållslöst.
- Eftersom jag blivit mobbad för mitt utseende är jag blyg när jag träffar nya människor. Då är Internet bra eftersom man lär känna personligheten före utseendet. Man kan vara sig själv utan att blygheten kommer i vägen. Jag har fått många nya vänner på Internet. En del av dem har jag träffat i verkligheten också.
En av Internetkompisarna tipsade honom om just dikter. Att det dämpar ångesten att skriva.
För att stoppa mobbning tror Björn Hultman att alla måste hjälpas åt. Alla kan göra något. Som avslutningsfras i sin bok ger han råden att "Inte blunda för verkligheten" och att "Bara ett litet hej kan förändra en persons liv".
Han tror också att det skulle vara bra om skolan hade striktare regler och sa ifrån på skarpen när någon missköter sig.
- Men skolan ska inte bara hjälpa mobboffret utan även mobbaren. Tyvärr finns det många lärare som blundar och inte orkar eller vill se mobbning. Det har jag själv erfarenhet av.
Han berättar att det värsta vid mobbning är publiken. De som själva inte mobbar, men som tittar på utan att göra något.
- De som man trodde skulle hjälpa gör i stället ingenting.
I sommar bär det av till Stockholm för Björn Hultman. Han har fått jobb som försäkringsrådgivare och ska bo i en andrahandslägenhet i Kista.
Jobbet är en provanställning på sex månader.
- Många av mina Internetkompisar är från Stockholm, dem ska jag träffa.
Vad händer i framtiden?
- Tanken är att jag ska stanna i Stockholm. Kanske för resten av livet. Jag vill jobba som filmare, det har varit en hobby sedan länge.
- Det är det här jag har längtat efter, att gå ut gymnasiet och bli fri att göra vad jag vill. Jag kommer aldrig mer att bo i Linköping.
Johanna Ekström