Vår stad
Åren efter andra världskriget gjorde staden betydande satsningar dels på att få fram nya flerbostadshus dels att skapa nya tomter för villor och radhus. Förbättrade villkor för statligalån till enfamiljshus kombinerat med en allmänt höjd levnadsstandard skapade tillsammans med kommunala tomtrabatter en stor efterfrågan på villatomter.
Staden gjorde under dessa år en lång rad markinköp och tog fram imponerande många nya stadsplaner. Trots att byråkratiska krumbukter skapade svårigheter kunde många Linköpingsbors villadröm förverkligas.
Ett av Linköpings nya villaområden var Ånestad, som tidigare var en obebyggd ganska gles barrskog där tallar dominerade. I områdets södra del fanns det även beteshagar.
Kommunen menade att området lämpade sig till bostäder för personal vid de stora industrierna i Tannefors. Staden bestämde att i området skulle uppföras villor, kopplade hus och radhus. De sistnämnda skulle samlas i större grupper för att ge underlag för gemensamhetsanläggningar som panncentral, tvättstuga och garage. Bostadsbristen gjorde att redan ett par år tidigare hade staden beviljat bygglov för ett 30-tal villor kring Alm- och Häggvägen.
Corren skrev 1954 att i Ånestad har naturen rikligt slösat med sina gåvor. I stadsplanerna tog arkitekten Berndt Nordberg skickligt vara på gåvorna som små kullar, talldungar och ekbeståndet invid Vistvägen.
Enligt planerna skulle området bli tillräckligt stort för att, som Nordberg skrev, försörja en i området centralt placerad större butiksgrupp med försäljning av livsmedel och mjölk- och brödhandel liksom en tobakist. Detta kom att delvis förverkligas i en särskild byggnad invid det omfattade radhuskomplexen som Östgöta Byggen lät uppföra kring Harstigen och Ånestadsgatan.
De ökande byggpriserna i början av femtiotalet oroade såväl villabyggare som myndigheter. Med syftet att pressa prisbilden gav stadsfullmäktige Stångåstaden i uppdrag att, utan att göra avkall på standard och utrustning, för avsalu uppföra billiga bostäder genom att seriebyggda dem. Bolagets första småhus stod klara 1958, bland annat invid Skogsgatan.
En del företag lämnade både subventioner och fördelaktiga lån till sina anställda, allt förknippat med att de skulle stanna i företagets tjänst under ett visst antal år. Detta gällde bland annat Saab och Transformatorsfabriken.
Detta skrivet på önskan av Ann-Kristine Järrendahl.