Det var Signe Lovisa Andersdotter som äktade Axel Ivar Pettersson inför en ganska många besökare. Det är andra året som friluftsmuseet arrangerar det här evenemanget, kallat Brudskådning. Blir det en tredje gång, nästa år, kan man med gott samvete hävda att en tradition skapats.
Även om många vigslar var äkta den här dagen så inte just den här vigseln på riktigt. Brudparet utgjordes av Viktoria Berglund och Johan Appelgren, både anställda på friluftsmuseet och prästen, Johan Högquist, är i vanliga fall byggnadsantikvarie på samma museum.
Han och Kristina Grahm, intendent för samlingar, arkiv och utställningar passade på att berätta lite om kyrkbröllopets historia. Bland annat att det inte var förrän 1734 som kyrkan, efter månghundraårigt lobbyarbete, äntligen fick sin vilja genom och kunde hävda att kyrklig vigsel var det enda giltiga. Tidigare hade det räckt med trolovning för att ett par skulle kunna leva som man och hustru med erkända barn. Det verkar alltså vara så att det var först när kyrkan la sig i det här med äktenskap som barn började betraktas som oäkta.
Att skåda bruden och brudparet efter vigseln ansågs förr nästintill som var mans rätt, och det tydligen också fritt fram att fälla en och annan kommentar om klädseln. Åskådarna den här lördagen på Dahlgrens Café höll inne med sina kommentarer och lyssnade istället till när Kristina Grahm beskrev brudens empireskurna sidenklänning och brudgummens höga hatt och frack, ett arv från engelsk adel.
I enklare hem bar brudar vid den här tiden oftast en svart brudklänning, men överklassens damer sneglade på antikens skulpturer och klädde sig i ljusa klänningar med mycket veck och vidd.
Bröllopsdagen ska ju vara lite nervös för brudparet. Brudgummen Axel Ivar gav prov på det och stakade sig lite på det där orden med Jag tager dig till min äkta hustru. Till åskådarnas förtjusning blev det istället extra hustru.
Även om just den här vigseln inte var "äkta" så var det ändå många brudpar som sa ja till varandra på riktigt i Gamla Linköping den här allahjärtansdagen. Till hjälp för alla dem som behövde nån som tog en snabb bröllopsbild, agerade vittne eller bara pekade ut vägen fanns Lena Bengtsson, Kerstin Idstedt och Inga Ekström. Alla tre medlemmar i Föreningen Gamla Linköping och dagen till ära också de iklädda finstass passande för bröllop runt sådär 1820.