Det är en fukttung, grå höstdag när vi möts vid Rosenkällasjön i Tinnerö. Ulla Karlssons absoluta favoritväder.
– Hösten ger ett vilsamt lugn i vardagen. Och det är ju vardagen som är själva livet.
Numera tar hon ofta sin husbil ”Plåtis” hit till naturreservatet eller till någon annan naturskön plats i länet. Numera, men så har det inte alltid varit.
2015 jobbade Ulla för fullt med fotvård i den egna firman Sköna fötter. Ofta tolvtimmarspass.
– Jag var helt klart på väg in i väggen, och visste om det, men förmådde inte ta mig ur ekorrhjulet. Arbetet höll på att äta upp mig.
Allt ställdes på ända när hon samma år fick diagnosen bröstcancer. Hon opererades, slapp cellgifter men är satt på medicin i fem år.
– Jag ruskades om och fick mig en tankeställare. Vad ville jag med mitt liv egentligen?
Medicinen hon äter är tröttande, men inte enda anledningen till att hon gick ner till halvtid och började jobba ambulerande med fotvård inom äldrevården, i stället för i den egna kliniken.
– Fotografering kom att bli min terapi under sjukdomstiden. En mycket bra terapi. Jag har alltid gillat att fota, men nu tog det ny fart och jag började lära mig allt mer om tekniken.
Ulla upptäckte hur bra hon mådde av att vara ute i naturen och bestämde att det hädanefter skulle få bli en stor del av hennes liv.
Hon blev ägare till sin numera ständiga följeslagare Mattisz, en pumi, och i våras köpte hon husbilen Plåtis, en mindre variant av husbil, som hon sedan dess har bott i till 80 procent.
– Jag är en ensamvarg. Livet i husbilen och med Mattisz som sällskap är helt perfekt. Jag åker aldrig utomlands och är billig i drift, så halvtid fungerar.
Mattisz har dessutom visat sig vara ett mycket populärt inslag inom äldrevården. Att få fotvård och samtidigt gosa med en ullig jycke är stor lycka för många gamla.
Med fotograferandet kom ett nytt sätt att se på naturen. Ulla har blivit mer närvarande under promenaderna och har utvecklat ett sinne för de små, små detaljerna. Inte sällan får fotografierna en humoristisk eller tankeväckande bildtext sedan hon redigerat bilderna i datorn.
Att gå en långpromenad utan kameran känns tomt och trist.
– Då tänker jag bara på att jag har ont i knät eller på att jag fryser, skrattar Ulla.
Mattisz har funnit sig i mattes passion och eftersom hon ibland vänder linsen mot honom tror sig unghunden stå i centrum. Då poserar han genast så snyggt han kan. Men prata i mobilen får hon inte, då är han inte längre mittpunkten, skäller protesterande i högan sky eller biter henne i rumpan.
– Fotande betyder oerhört mycket och har kommit att bli en stor del av mitt liv. Jag lägger ut bilderna på Facebook och ska inte förneka att jag blir glad och stolt när människor gillar dem.
Ibland vill någon köpa hennes foton och det går förstås bra.
Drömmen är ännu mindre fot och ännu mera foto. Kanske dra ned jobbandet till två dagar i veckan.
– Tidigare kunde jag vara orolig för att bli sjuk. Det är jag inte längre, nu har det ju hänt. Och även om det låter konstigt så fanns det ett slags mening med cancern. Den ledde mig rätt.