Hon är ett välkänt ansikte i Linköpings näringsliv. Känd som en positiv och driftig kvinna, varm och med nära till skrattet.
Efter många år på Saab, bland annat som vd för Gripen International, blev Yvonne Rosmark kommunens näringslivsdirektör och vd för Nulink.
2009 gick Yvonnes man Kjell bort i en hjärntumör. Yvonne har alltid gillat att vara aktiv, men nu började tillvaron snurra allt snabbare. Kanske som ett sätt att hantera den tunga förlusten? I somras kom hon till en punkt då hon frågade sig "vad vill jag?", med betoning på "jag".
– Jag kände mig som en bricka i ett politiskt spel på jobbet. Ett spel som jag inte gillade. Jag behövde få perspektiv och starta ett nytt kapitel i livet, ett där jag gjorde mer medvetna val. För trots att jag vet att hälsa och goda relationer är det viktigaste, är det inte det jag har satsat mest på.
En resrutt på tio veckor genom Chile, Argentina, Bolivia, Peru och Ecuador lades upp. Flera ville slå följe, men Yvonne tackade nej.
– Det var viktigt att det här blev min grej. Att jag fick bestämma själv. Det finns många fördelar med att resa ensam, som att du interagerar mer med främlingar. Jag behövde landa i mig själv.
Och eftersom hennes komfortzon är stor var hon tvungen att ta i lite för att utmana sig själv.
– Jag har klarat och gjort så mycket mer än vad jag trodde jag skulle klara. Det blev många gränser sprängda, som när jag vandrade den gamla Inkaleden i fyra dagar. Jag har både astma och är lite överviktig, men bar min packning själv längs den svinkalla, regniga och syrefattiga leden på upp till 4 200 meters höjd. Tält, branta stup och stenar som hela tiden rullade nedför stupen . . . men jag gjorde det!
När hon nådde "Solporten" till den peruanska bergsstaden Machu Picchu, anlagd 1440, var belöningen för allt slit överväldigande. En obeskrivlig syn som slår det mesta.
I Sverige har vi ofta både hjälm, säkerhetsbälte och livrem. Många tyckte att Yvonne var skvatt galen som reste ensam, att det var alldeles för farligt och att hon agerade egoistiskt gentemot särbon Niklas.
– Min strategi var att försöka ha ett säkerhetstänk precis hela tiden. Jag försökte till exempel att nå mitt mål före mörkret och ha en google map-karta redo i telefonen. Jag var sällan ute ensam i mörkret. Jag lärde mig att lita på min intuition och valde vilka jag litade på.
– Att prata mycket, vara positiv och berömma det land jag befann mig i var också en taktik. Språket var annars en av de större utmaningarna. Yvonne pratar bara Spanglish, men lyckades klara sig bra ändå.
Mest åkte hon buss. Ibland 10–12 timmar på raken, ibland 20.
– Det var fantastiskt. Jag gjorde återblickar på mitt liv, reflekterade, blev bitvis väldigt nostalgisk, samlade ihop mig. Och så läste jag väldigt mycket.
En gång kände hon fara för sitt liv. Det var i La Paz i Bolivia när hon hamnade mitt i ett upplopp, en uppgörelse angående rättigheter för att odla kokablad.
– Bomber briserade vid mina fötter och tårgasen sved i ögon och hals. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Händelsen ökade min förståelse för människor som flyr sina hemländer. Att vara så rädd är vidrigt.
Ett par rånförsök fick hon också hantera. Ett var med en falsk "turistpolis" som ville ha med henne till en "polisstation" för att hon skulle legitimera sig. Honom sprang hon ifrån när han försökte trycka in henne i en civil bil.
– Vid rånförsöket sprayade de först färg på min ryggsäck och erbjöd sedan att ta av den och göra rent den. Uppfinningsrikedomen bland kriminella är enorm. Det gäller att ha huvudet på skaft.
En höjdpunkt var rundturen i jeep i Bolivias saltöken Uyuni. Även här blev det bergsklättring och Yvonne tänkte att "ok, jag tog mig upp, men ner tar jag mig inte levande!". Men det gjorde hon bevisligen.
– Den turen gjorde jag ihop med min dotter Sofie, som rest ensam i Sydamerika sedan i oktober. De första två av mina 10 veckor reste jag med henne. Sedan delade vi på oss. Ibland är jag lite orolig för Sofie, men samtidigt så ser jag hur hon utvecklas och fullkomligt strålar av livsglädje.
Bolivia och Peru gjorde stora avtryck.
– Länderna är så otroligt vackra, konsthantverken fantastiska. Livet är genuint och fascinerande.
Ecuador har också en särskild plats i hennes hjärta.
– Människorna var så nyfikna, intresserade och hjälpsamma. Och det var ju här som jag provade att svinga mig i lianer i djungeln, ha ha. Det hade jag väl aldrig trott om mig själv.
Nu har hon varit hemma några veckor och samlat intrycken.
– Jag blev extra medveten om vårt konsumtionssamhälle. Om ekorrhjulet och hur vi i kölvattnet av det säger "vänta, jag ska bara" till våra barn, hur stressen och de psykiska sjukdomarna breder ut sig. Det är sorgligt.
Väl hemma njuter hon av "nya" saker hon inte förmådde före resan, som en ren toalett och att kunna ställa ifrån sig något utan att det stjäls, att inte hela tiden behöva vara vaksam.
– Latinamerikaner är fantastiska på att ta hand om varandra och att umgås över generationerna. Det finns en livsglädje som gjorde att jag kände mig väldigt levande. Men lika bra som de är på att vårda relationer, lika dåliga är de på att värna naturen. Det bygger så klart inte på nonchalans, utan på okunskap om effekterna av att bara dumpa bråte i hav och på land. Våra kontinenter har så mycket att lära varandra.
Ett led i miljöengagemanget är det nya egna företaget, Global Footprint AB. Tanken är att bedriva konsultverksamhet inom verksamhets- och affärsutveckling, med fokus på internationalisering. Att bidra till företagande som inte gör avtryck på jordens resurser men också och jobba med ledarskap där hon vill göra ett avtryck.
Yvonne har alltid rest och kommer att göra det igen, helst till Afrika. Kanske blir det på egen hand igen, vi får se.
– Att resa ökar förståelsen mellan människor. Det är ett fint fredsprojekt.