"Det var lugnt och fridfullt och vi fick vara med, men det var ju som en chock naturligtvis", säger Christina Fhyr om förlusten av sin make. Än i dag minns hon tiden på sjukhuset. "Vi var ju där dygnet runt nästan, känns det som. Jag såg den där innergården och hur solen gick upp...", berättar hon.
Efter ett helt yrkesliv som arbetsterapeut gick Christina Fhyr i pension i december 2019. Det var när hon var 19 år som hon bestämde sig för yrkesvalet – och sedan blev hon kvar. Hon sökte in till utbildningen i Linköping och därefter har jobbet som arbetsterapeut varit självklart. Trivts har hon minst sagt gjort.
– Jag jobbade några år extra. Jag har tyckt att det varit kul.
Under de sista yrkesverksamma åren trappade hon ner arbetstiden, för att vänja sig vid livet som pensionär. Strax innan 68 års ålder bestämde hon sig dock för att välkomna livet som pensionär på heltid. Hennes make hade redan varit pensionär i några år och nu såg de fram emot att få dela det fortsatta pensionärslivet med varandra.
Så blev det dock inte.
– Ja, vi hann ju inte ha så lång tid innan min man blev dålig.
Christina sitter på en bänk utanför Domkyrkan. Livet som pensionär, som hon skulle delat med maken, blev inte som hon hade tänkt sig.
På alla hjärtans dag, den 14 februari 2020, lades hennes livskamrat in på sjukhus. Han led av en lungsjukdom, men att den skulle komma att kosta honom livet, och att den skulle göra det så plötsligt, hade hon aldrig kunnat föreställa sig.
Efter en vecka på intensivvårdsavdelningen, nedsövd, somnade han in.
– Det var jobbigt, det var tungt, det var mörkt, det var svart, säger Christina, men konstaterar att hon ändå var tvungen att fortsätta framåt.
Makens bortgång var heller inte den enda svårighet som hon fick möta under 2020. Bara några dagar senare svepte covid-19 in över Sverige. Förutom ensamheten var nu även isoleringen ett faktum.
– Det påverkade mycket i och med att man inte kunde träffa vänner. Det blev ju mest att man träffade barn och barnbarn utomhus. Och vännerna... Man kunde inte det.
I höst har Christina Fhyr planer på att gå en skrivarkurs, för att sedan författa sin och makens historia. Målet är att den ska finnas kvar när barn och barnbarn eventuellt vill veta mer om deras liv som unga, då hon kanske är för gammal för att minnas själv. "Förr skrev jag alltid dagbok. Jag har gjort det i många, många år. Jag har nästan slutat med det, men jag har skrivit lite anteckningar i almanackor som jag har läst igenom nu när jag har rensat", berättar Christina.
Hur var det, när du kanske behövde din familj och dina vänner som allra mest?
– Det var jättekonstigt. Som tur var så har man telefon. Jag pratade mycket i telefon. Dagarna gick åt till det mycket i början.
Christina har, förutom familjen, funnit mycket stöd i en väninna, som också blivit ensam kvar efter sin makes bortgång. Trots pandemin bestämde de sig för att träffas, bara de två.
– Vi behövde det lika mycket, konstaterar Christina.
På helgerna besökte väninnorna varandra. Däremellan såg de till att göra telefonsamtal till en daglig rutin. Efter att ha spenderat 48 år tillsammans med sin make var det, vardagliga samtal, något som hon annars saknade.
– Vi ringde varandra, varenda morgon, och satt och pratade och slängde idéer. Man vill ju liksom diskutera det där man upplever.
Den förlust som Christina drabbats av fick henne till en början att pendla mellan ledsen och arg.
– Det växlar lite och det gör det fortfarande, men ändå tycker jag att man lever på ett annat sätt nu. Man måste ta vara på dagen och utbyte med andra människor och vänner som man har.
Att hålla kontakten efter en motgång är inte bara vännernas ansvar, konstaterar Christina.
– Man kan inte bara förvänta sig att andra människor ska höra av sig. Man måste höra av sig själv också. Jag tror inte att den som inte har blivit ensam kan föreställa sig det, just den där ensamheten. Man är van vid att vara två.
Under pandemin gick Christina Fhyrs tankar till alla människor som liksom hon mist någon som stod dem nära.
Ganska snart efter sin makes bortgång insåg Christina att hon behövde vänja sig vid att vara ensam, att inte vara två. Hon förstod att hon behövde skapa sig ett nytt, eget sammanhang. Naturen och att träffa familj och vänner har betytt mycket för henne. Sedan hon blev änka har hon också deltagit i Svenska kyrkans sorgegrupp och därefter börjat jobba ideellt inom verksamheten. 2021 återanställdes hon i regionen, som värd vid vaccinationsenheten.
– Man behöver behövas också, menar Christina.
Hon konstaterar att hon, genom åren, har behövts på sitt jobb och av sina barn. Som pensionär försvinner arbetet och när barnen blir vuxna försvinner också deras behov till viss del. Känslan av ensamhet blir då tung och närvarande – framför allt när man i samma veva förlorar sin livskamrat.
– Jag försöker att vara med där jag kan. Man måste göra saker själv också, man kan inte tänka att man alltid ska ha med sig någon.
Christina förklarar att hon numera kan ta en fika på egen hand, att hon ofta går på olika föreläsningar.
– Men sedan, när man kommer hem, är det ju den där ensamheten som slår till. Det får väl vara så. Det vore konstigt om man inte kände någon saknad av sin man, men man måste ändå fortsätta leva framåt, känner jag.
Och helt ensam är hon trots allt inte. Hon har faktiskt en fyrbent sambo, i form av hunden August.
– Det är han och jag, säger Christina med ett leende.
Hon tror att August var menad för henne. Hundar alltid har varit en självklar del av hennes och makens liv, men när deras förra hund somnade in bestämde de sig för att de inte skulle skaffa någon ny. Efter bara ett och ett halvt år insåg de dock att det var nu, som pensionär och snart pensionär, som tiden för en hund faktiskt fanns. Sommaren 2019, inte ens ett år innan Christinas make somnade in, flyttade August in hos paret.
– Då tänker jag att det var nog någon mening med det här, säger hon.
48 år spenderade Christina Fhyr med sin make. De blev ett par när hon var i 20-årsåldern – och därefter höll de ihop. Hon beskriver honom som omtänksam, förklarar att de alltid hade roligt tillsammans. Efter hans bortgång fann hon ett nytt sammanhang i kyrkan, först genom sorgegruppen som anordnades där och senare genom frivilligarbete.
Även om sorgen och saknaden efter maken fortfarande är närvarande ser Christina ljusare på framtiden nu, när hon har byggt upp ett helt eget liv. Hon har nyligen lämnat det lantställe som hon och maken ägde tillsammans, där de hade tänkt spendera mycket av sitt gemensamma pensionärsliv. Därtill är hon mitt i en flytt.
– Nu börjar mitt nästa liv, känns det som. Det känns som att man är så där ung igen.
Christina ler, förklarar:
– Man kan flytta till ett lite mindre bo och skapa sitt eget. Det tror jag är viktigt att man inte gör på en gång, för då är det mer att fly, tror jag.
Även fortsatt kommer Christina att bo i centrala Linköping, men längre bort från innerstadens mest trafikerade gator. Dessutom kommer hon nu att få tillgång till en liten trädgård och balkong, vilket känns bra när hon inte längre har sommarstället kvar.
– Jag tycker om att odla, men inte så stort.
Tiden efter makens bortgång var tuff för Christina Fhyr. Att åka hem från sjukhuset ensam, med vetskapen om att han aldrig skulle komma hem igen, var tufft. "Det var en tomhet förstås", säger hon och berättar att hon spenderade de första nätterna hemma hos en av sina döttrar.
Tomatplantor är redan inhandlade inför flytten. Krukor och jord likaså.
– Jag känner ändå att det har blivit ljusare, säger Christina och syftar till livet.
Hur lång tid tog det att komma till den känslan?
– Jag tycker nästan att det tog de här fyra åren faktiskt.
Det krävdes förändringar, som ett lämnat lantställe och en flytt, för att komma till ett mer positivt tankesätt.
– Då kommer jag vidare, känner jag, säger Christina och fastslår:
– Nu gör jag mitt.