Till Corren kommer mejl från en annan cyklist, Peter Andreasson som är studentpräst vid universitetet.
"Skriv om grusningen av cykelvägarna. Ska Linköping utvecklas som cykelstad måste detta åtgärdas snarast" skriver han.
Peter Andreasson cyklar varje dag från hemmet i Vidingsjö via T1 till universitetet. Flera punkteringar har drabbat honom.
Fler cyklister mejlar och skriver till Corren. En läsare skickar en vass sten och skriver: "Sjätte punkteringen i vinter! Varför dessa sylvassa småstenar? Att köpa billigt grus är inte att uppmuntra till året runt-cykling".
På insändarsidan skriver en person: "Linköping kommer aldrig att vara någon cykelstad på vintern så länge kommunen fortsätter vräka ut nålvassa stenar."
Christian Gustavsson driver Västra Cykelaffären på Hunnebergsgatan. Han säger att punkor är väldigt vanligt.
- Av tio punkteringar vi lagar beror åtta på vasst grus. Det är som små sylar, ibland vassare än glasbitar.
Christian har lagat cyklar i tolv år. Han lagt märke till att gruspunkorna har blivit fler under de senaste fem åren.
Oftast drabbas cyklisten av punktering på bakdäcket som får mest belastning. Flest punkor uppstår när det är blött väglag. Ett litet gruskorn "häftar fast" vid det blöta däcket, sätter sig och börjar nöta hål i gummit. Sådana dagar vet Christian Gustavsson att framåt eftermiddagen kommer punka-kunderna.
Oslitna och välpumpade däck kan förebygga punktering. Cyklisten Magnus Westholm från Berga, som Corren möter utanför stadsbiblioteket, tröttnade efter sina tre punkteringar på två veckor och köpte tjockare däck. Än så länge har de inte pyst.
Men Peter Andreasson, studentprästen, vet att nya däck inte är en försäkring. Efter flera punkteringar köpte han nytt bakdäck men fick punka på det också.
Det finns kevlardäck (med inbyggd skyddsmur i gummit) men de är dyrare.
På sitt jobb på universitetet ser Peter Andreasson varje dag cirka 15 000 studentcyklar, vars ägare är snälla mot miljön men inte har råd med dyra cykeldäck.