Två statliga utredningar arbetar nu parallellt med hur oredlighet ska tolkas, och om gränsdragning mellan forskning och sjukvård. Båda har inletts i takt med avslöjandena kring Macchiarini-ärendet vid Karolinska institutet med syntetiska luftstrupar och fallet med de syntetiska hornhinnorna vid Linköpings universitet. Men långt tidigare har röster höjts om att systemet kring upptäckt och tolkning av forskningsfusk måste utredas. På centrala etikprövningsnämnden (CEPN) finns en särskild expertgrupp som yttrar sig om oredlighet i forskning. Gruppen arbetar nu med Macchiarini-ärendet, och nyligen har Linköpings universitet begärt ett yttrande om fallet med hornhinnorna. Jörgen Svidén, kanslichef på etikprövningsnämnden, sitter även med i expertgruppen. Han noterar flera problem med dagens system. – Alla är nog överens om att systemet vi har är krångligt och har många brister. Varje lärosäte kan göra sina egna tolkningar. Vissa universitet kräver uppsåt för att man ska fällas. I andra fall krävs oaktsamhet, och i en del krävs grov oaktsamhet. När någon fälls väljer man dessutom helt olika typer av sanktioner. Det är inte rättssäkert. Man kan jämföra med straffsatsen för ett brott. Där vet man ungefär vilket straff det kan bli, säger Jörgen Svidén.
I dagsläget hanteras oredlighet först av lärosätena. Expertgruppen har påpekat riskerna med detta:
– När man utreder sig själv finns alltid risk för att man inte vill fälla sina egna professorer. Särskilt inte flaggskeppen, de mest kända och högkvalitativa projekten. Det behöver inte vara så, men misstanken om det är tillräckligt problematisk, säger Jörgen Svidén.
Hur bedömer ni oredlighet i expertgruppen?
– Dels finns etikprövningslagen, dels högskoleförordningen. Men eftersom lärosätena har olika tolkningar så måste vi utgå från varje fall och diskutera praxis. Även här finns en risk. Om vi byter personer i expertgruppen riskerar vi att förlora viktig kunskap om bedömningar vi gjort tidigare. Ja, det är frustrerande, konstaterar Jörgen Svidén.
Det är Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, som leder regeringens utredning om oredlighet. Uppdraget är bland annat att se hur oredlighet i forskning kan förebyggas, och få en samlad tolkning av begreppet.
– Hur mycket uppsåt kräver man och hur grov oaktsamhet? Sådana frågor diskuterar vi nu. Det behövs en enhetlig samsyn på begreppet oredlighet så att man får en säker behandling, säger Margaretha Fahlgren.
Hur ska ni säkerställa att forskningen följer samma regler utomlands?
– Det kan vi inte. Svensk lagstiftning sträcker sig inte utanför Sveriges gränser. Det finns ingen enkel lösning på det här internationellt. Men det är möjligt att man kan förebygga problem med forskningsfusk och etikprövningar om det är tydligt vad som gäller för svensk forskning. Likaså om det är en svensk finansiär och forskningsutövare.
Vilka konsekvenser tror du att utredningen får?
– Vi kommer att få en säkrare hantering av fallen, bättre förebyggande arbete och en större diskussion om de här frågorna. Det är viktigt att ha god sed i forskning aktuellt och levande för att undvika att oredlighet uppstår.
Hur har forskningen klarat sig tills nu?
– Villkoren har förändrats. Ökad konkurrens och extern finansiering ger större beroende av att söka pengar. Forskare, även privata utövare, vill ha snabba resultat. Men resultatstyrd forskning kan leda till att man friserar resultatet. Det är sådana saker som påverkar att man kan börja slira som forskare. Det har man sett internationellt att oredlighet har ökat. Det är en ökad utsatthet. Det är ett system vi har och man måste kunna hantera det utan att ta genvägar. Men det tas ofta upp som en del av förklaringen till att oredligheten ökar, säger Margaretha Fahlgren.
Enligt regeringens direktiv ska utredningen om oredlighet vara klar i november 2016. Utredningen om gråzonen mellan forskning och sjukvård har ännu bara initierats. Den ska vara klar i augusti 2017. Exempel på myndigheter som granskar svensk forskning är Centrala etikprövningsnämnden, Datainspektionen (personuppgifter), Läkemedelsverket och Inspektionen för vård och omsorg (IVO).