Lena Micko (S) jobbade länge i Linköpingspolitiken men efter det senaste valet stannade hon bara ett halvår på kommunalrådsposten. Sedan erbjöds hon jobbet som ordförande i Sveriges kommuner och landsting (SKL), ett oemotståndligt erbjudande.
Idag jobbar hon i en organisation med 450 anställda, plus de 1,1 miljoner medarbetare som är anställda i kommuner och landsting.
Hon sitter kvar i kommunfullmäktige, en viktig lokal förankring, säger hon. För övrigt saknar hon inte kommunpolitiken.
– Nej, jag är ju på sätt och vis mitt uppe i den hela tiden, säger hon, fast med många olika kommuner. Hjärtat brinner extra för min hemkommun, förstås, men jag har ett mycket stimulerande jobb nu!
Vad är roligast?
– Att bråka med regeringen, säger Lena Micko och skrattar, men det kanske du inte ska skriva.... Faktum är att mitt jobb ofta går ut på att tillvarata lokala och regionala intressen. Allt mer ansvar för välfärdsfrågorna förs dit från regeringen, och det är inte alltid som pengarna skickas med. Det är viktigt att framföra detta, och diskutera hur resursfrågorna kan lösas.
Eva Lindh (S) vikarierade som riksdagsledamot så mycket att hon till sist avsade sig kommunalrådsposten.
Saknar du kommunpolitiken?
– Ja! Jag brinner för de frågor jag hade ansvar för, äldre- och omsorgsfrågor, säger hon, men de kräver kontinuitet. Det kändes inte rätt att jag skulle lämna över till någon annan i ett par månader för att sedan komma tillbaka några månader, och så ge mig iväg igen.
– Omsorgsfrågor kräver ett långsiktigt perspektiv. Nu jobbar jag med dem på det nationella planet. Det politiska engagemanget släpper jag aldrig.
Eva Lindh sitter kvar i kommunfullmäktige.
– Det hinner jag självklart med, jag kommer inte att jobba i riksdagen mer än fyra månader under våren. Jag hinner jobba lite som socionom också, men jag har inte bestämt vad jag ska göra efter sommaren.
Rebecka Gabrielsson (L) hann inte ens bli kommunalråd innan hon avgick. Hon vill inte bli intervjuad. Hon har kvar sin plats i kommunfullmäktige, men hon har inte deltagit i något sammanträde överhuvudtaget.
Andreas Ardenfors (KD) blev verksamhetschef för alla pingstförsamlingar i Sverige. Han har utvecklingsansvar för 440 stycken.
– Jag har personalansvar för en massa människor och jobbar mycket med flyktingfrågor. Många av våra församlingar jobbar nära kommunerna i sådana frågor. Sedan är jag ansvarig för att godkänna vigselförrättare i alla församlingarna. En del församlingar söker nya pastorer. Det är mycket ekumeniska frågor också, samordning, sammanslagningar, samarbetsavtal...
Visste du vad du gav dig in i?
– Ja, jag visste ju vilka frågor jag skulle jobba med, men inte hur stort det är. Det var ett tufft beslut, jag trivdes ju med politiken och tyckte att det var väldigt spännande. Kommunpolitik är konkret och i mångt och mycket ett samarbete mellan olika grupper. Det är kreativt och utvecklande, många fler borde ägna sig åt det en tid.
– Samtidigt förstod jag att jag måste bestämma mig NU, inte precis när det är dags för val igen, eller när det nyss har varit val.
Evelina Alsén (MP) var kommunalråd i ett halvår innan hon lämnade politiken och hon angav integritetsskäl för sitt beslut.
– Jag tycker att det är ett högt pris man betalar som politiker på hög nivå där man är påpassad, sa hon då.
Hon sitter kvar i kommunfullmäktige och hon studerar. Hon vill inte bli intervjuad, men meddelar att hon ägnar sig åt ideellt arbete genom sitt ordförandeskap i Djurens Rätts lokalavdelning.