Det har gått ett halvår sedan Janek och Eva Lundman fick reda på att de fanns med i det så kallade romregistret utan att på något vis ha koppling till den brottsliga verksamhet som polisen gav som anledning till registreringen. När de då intervjuades av Dagens Nyheter som avslöjat registret fick de reda på att också deras två barn fanns i registret.
Vi sitter i Eva och Janeks kök i en ljus lägenhet i Lambohov. Det inglasade sommarrummet är fortfarande oinrett, det var inte länge sedan de flyttade hit från en mindre lägenhet några kvarter härifrån. Barnen, Ylvali och Charlie, fem och tre år gamla, tittar på film i ett av rummen.
Janek vill vara en helt vanlig medborgare. En som går upp på morgonen, tar sig till jobbet för att efter arbetsdagen komma hem på kvällen och krama om fru och barn. Men hur han än försöker förföljs han av det faktum att han fötts som rom. Hans historia är en spegelbild av innehållet i regeringens nyligen utgivna vitbok om det svenska samhällets försyndelser mot det romska folket. Försyndelser som lett till utanförskap än i dag.
Janek är intensiv. Orden rinner som ett vattenfall. Oron i kroppen är påtaglig. Den följer honom in i natten, han sover inte bra. Han drömmer mardrömmar som handlar om att allt ska gå åt hel-vete igen. Att det han byggt upp tillsammans med Eva, ett helt normalt svenssonliv, ska raseras. Oron blev starkare efter DN:s avslöjande om att hela familjen fanns med i registret.
Han är orolig för att hans identitet som rom ska sätta käppar i hjulet för barnen.
– Om jag vetat att detta skulle hända hade jag nog inte gått in i ett förhållande med Eva. Jag vill inte dra in henne eller barnen i det här.
Han har ett minst sagt stökigt förflutet med missbruk och kriminalitet och en mycket bristfällig utbildning. Han slutade skolan redan i sexan.
– Jag bad om hjälp, jag ville gå i skolan. Men ingen ville ha mig där. En skola kastade ut mig eftersom jag inte var inskriven där. Då gav jag upp.
Det är svårt att föreställa sig att något sådant kan inträffa i ett land med en lång tradition av skolplikt. Men om man läser vitboken förstår man plötsligt sammanhangen. Romer har funnits i Sverige i hundratals år, lika länge har de utsatts för övergrepp och kränkningar. Det är, som vitbokens titel kungör, en mörk och okänd historia, ändå behandlar de 300 sidorna bara 1900-talets förtryck.
Janek föddes 1979. Socialstyrelsen var då i full färd med att registrera romska personer. I registret gavs varje person koden Z, halv Z och icke Z med till-hörande nummer som kopplade dem till en personakt. Motivet för registret den gången var möjligen en slags välmening, ett led i att kommunerna skulle ta ett större ansvar för romers bostadsvillkor. Men i vitboken konstateras att detta register var ett av många i en omfattande kartläggning av romer under det förra seklet. Kartläggningar som bidrog till att bekräfta fördomar mot romer snarare än att vederlägga dem.
80-talets register fördes av samma myndighet som bara några årtionden tidigare hade definierat romer utifrån rasbiologiska termer och beskrivit dem som en belastning för samhället. Vid flera tillfällen framhöll socialstyrelsen att romer var oönskade och förordade sterilisering av romer. I regeringens vitbok framgår att i vart fjärde romskt hushåll fanns någon som utsatts för tvångssterilisering. Ett stort antal romska barn omhändertogs av myndigheterna. På 40-talet förvägrades romer mödrahjälp bara för att de var romer, i syfte att inte understödja ”oönskad barnalstring”. Om romer ändå skulle få mödrahjälp villkorades den med sterilisering.
Det är mot bakgrund av detta inte märkligt att romer fick en grundmurad misstänksamhet mot myndigheter.
– Mamma sa ofta till oss att vi måste gå till skolan, annars skulle vi bli tvångsomhändertagna, Men i skolan ville de inte ha oss, berättar Janek.
Ett av vitbokens kapitel behandlar romers tillgång till utbildning. Det är en beskrivning av segregation, selektion och okunskap. Kort sagt ett totalt misslyckande från samhällets sida att möta de romska barnen och ge dem adekvat utbildning. Många romska barn fick aldrig en chans.
– Det är Eva som lärt mig prata riktig svenska och att stava, säger Janek.
– Jag har lärt honom att deklarera också, säger Eva och ler.
Janek och Eva träffades i Växjö. Det var för nio år sedan och Janek jobbade hårt för att komma ifrån sitt destruktiva liv. På en bondgård utanför Växjö var han långt från kriminalitet och droger.
– Riktiga svenskar hade gett mig chansen att jobba för mat och husrum på en bondgård. Här lärde jag mig mycket sådant som svenskar gör, plocka bär och svamp. Äta nässelsoppa.
De träffades på ett uteställe och Janek berättade ganska snart för Eva om sin bakgrund. Det gjorde att hon tvekade, men Janek var envis och Eva gav så småningom efter.
– Jag älskar ju Janek. Man måste ge folk en chans även om de bär på ett bagage.
– Ja, och mitt bagage var lite mer packat än andras, fyller Janek i.
Janek sticker inte under stol med att det finns kriminella romer och att det händer att de super och slåss. Men frågan är om det beror på att de är romer eller om det är en följd av århundraden av förtryck som lett till ett utanförskap som gäller för många romer än i dag.
Familjen flyttade åtskilliga gånger under hans uppväxt i jakt på utkomst och bostad. Utan att gå in på det i detalj ger Janek bilden av en ganska trasig familj. Hans kriminella bana började med att han som tonåring stal mat, men ingen brydde sig.
– Föräldrarna hade nog med egna bekymmer.
Av sju syskon är det ett par som i dag lever ett svenssonliv likt familjen Lundmans.
Det har snart gått 14 år sedan Janek lämnade sitt tidigare liv. Sedan dess har han varit helt ren. Men trots att han jobbar hårt är han nu inne på sitt åttonde år som städare utan fast anställning. Sedan en tid tillbaka har han en praktikplats med hopp om fast jobb så småningom. Men egentligen är det inte städare han vill vara.
– Jag skulle vilja hjälpa människor. Kanske sådana som är som jag själv har varit. På arbetsförmedlingens test står det att jag skulle passa som förskol-lärare eller undersköterska, men jag har ingen chans. Så fort jag för det på tal får jag veta att det inte går för att jag inte har utbildning. Och trots att jag haft kontakt med arbetsförmedlingen och jobbat som bidragsanställd i kommunen i åtta år, har ingen någonsin erbjudit mig utbildning.
– Jag måste ha en inkomst för att vi inte ska behöva lämna det liv vi lever nu. Jag fixar inte att studera utan ekonomiskt stöd, lägger han till.
Janek härstammar från en familj som har levt i Sverige i hundra år. Han är född och uppvuxen i Sverige. Ändå definierar han sig inte själv som ”riktig” svensk.
– Jag skulle vilja ha möjligheten att säga att jag är rom utan att mötas av fördomar, jag vill bli erkänd som människa. Och jag vill att mina barn ska kunna kalla sig romer utan att det sätts käppar i hjulen för dem. Men där är vi inte i dag.
– Min generation romer har kanske möjligheten att anpassa sig i samhället, men inte bakgrunden. Jag har vilja och eld. Jag jobbar hårt och är duktig. Det får jag ofta höra. Men jag måste sköta mig tio gånger bättre för att jag är rom. Det är svårt att sätta ord på varför, men det är inget plus att vara rom i samhället, så kan man säga.
Eva, som inte är rom, kunde inte i sin vildaste fantasi tro att barnen kunde drabbas av sin pappas romska till-hörighet. Hon hade en stor tro på demokratin i Sverige. Att de fanns med i Skånepolisens register förändrade hennes syn på den svenska rättsstaten.
– Jag är mycket mer misstänksam mot myndigheter nu och jag tror inte de har lagt ned registret fastän de lovat. De kallar det bara något nytt.
För Janek blev nyheten om registret en ordentlig käftsmäll.
– När man väl anpassat sig, så får man en känga i ansiktet. Jag låter bitter, men jag vill inte vara bitter på samhället utan på de människor som brutit mot lagen genom att uppföra registret.
– Men såhär brukar jag inte vara. Trots allt har jag det bra, säger Janek plötsligt.
– Jag brukar vara glad. I morgon går jag till jobbet som två underbara kvinnor gett mig möjligheten till. Jag skrattar och skojar. På kvällen kramar jag om min fru och mina barn.