De har aldrig ångrat aborten

Anna: Jag berättade för min 16-årige son att jag skulle hit på intervju. När han undrade varför sa jag att det skulle handla om abort. ”Som att du skulle ha gjort abort?!” Han trodde mig inte först. Sen sa han: ”Tänkt om du skulle ha gjort det med mig, då skulle jag inte ha funnits.” Men du fanns redan, sa jag.

Zahri: Jag minns att jag låg med 40 graders feber och hade ont på min mammas soffa. Det var Band Aid på tv och jag låg och tittade på hela. Jag fick en svår infektion och mamma pysslade om mig som en hönsmamma. Innan aborten var jag räddast för att berätta för henne. Jag minns att hon stod med en lasagneform i händerna och bara släppte den rakt ner i golvet när jag sa det. Hon blev väldigt arg, men när vi kom ut från sjukhuset stod hon där med bilen och skjutsade hem mig.

Zahri har inga barn och har aldrig velat ha.

Zahri: Jag tycker att jag har tagit mitt ansvar som valt bort det. Jag saknar modersgenen, även om det är tabu att säga det som kvinna. Och när jag jobbat som lärare så har jag sett alldeles för många barn som kommit i andra hand i sina föräldrars liv.

Anna är tvärtom. Så fort hon fick en lillebror började hon tjata på föräldrarna att skaffa fler barn. Hon gick runt hos grannarna och bad att få gå ut med deras bebisar. Hon ville ha barn tidigt men det dröjde till upp i 27-årsåldern innan hon träffade sin man. Sen gick det snabbt.

Anna: Först kom en pojke och två år senare en pojke till. Det andra var en väldigt svår förlossning. Den höll på länge och sen blev det kejsarsnitt. Jag låg och kräktes med ett öppet sår i magen. Pojken blev blå, jag trodde att han hade dött. Och efteråt fick jag en förlossningsdepression. Min man var bortrest mycket i jobbet, jag gick hemma med två småbarn och åt antidepressiva tabletter. När jag förstod att jag var gravid kunde jag inte begripa när det skulle ha hänt, jag kunde inte minnas att vi hade haft sex och jag hade ju ont efter förlossningen. Men att jag var gravid kände jag, det har jag gjort varenda gång.

Zahri: Jag visste också att jag var gravid, jag kände mig svullen och sa det till sambon. Vi var 18 år och ingen av oss ville ha barn. Jag hade fått höra av en läkare att jag var steril efter en virusinfektion ett par år tidigare. Men nähä, det var jag inte. Läkaren på Kvinnokliniken på det som då hette Ril var dum och dryg. Jag åkte upp för en skrapning, de hade små bås och där fanns tre, fyra andra tjejer samtidigt. Jag var den enda som hade sambon med mig. Jag minns hur de andra låg och grät, jag mådde illa men det starkaste minnet är de andra tjejernas gråt. Men bortsett från infektionen har jag inte haft några men. Jag har inte känt sorg eller ånger.

Anna: Inte jag heller. Jag visste det så tydligt, hela familjen kommer att krascha om jag föder ett barn till. Då skulle vi ha haft en treåring, en ettåring och en nyfödd, och jag deprimerad. Vi pratade om det, min man och jag, men vi var eniga. Av kärlek till de barn vi har. Mina föräldrar var chockade men stöttade. Min man och jag fick gå på samtal tillsammans före, men efter aborten var det ingenting.

Zahri: Nä, visst är det konstigt? Att det inte finns någon uppföljning. Efter aborten började jag med p-piller, och sen blev det p-spruta. Den fick jag verkligen kämpa för att få.

Anna: Jag hade alltid velat ha tre barn, två snabba och sen en till lite senare. Sen efter aborten var jag på vippen att sterilisera mig. Men sen kände vi att vi ville ha ett barn till. Vi diskuterade länge, pojkarna var fem och sju år. Så kom lillasyster och hon blev vårt lyckopiller i familjen.

Forskning visar att kvinnor som gör abort ofta känner att de tar ansvar.

Zahri: Ja, för första gången i mitt då korta liv så tog jag ansvar. Mitt liv var inte utformat för ett barn varken då eller nu. Jag levde i kappsäck tills jag var 32, då skaffade jag en hund. Jag är inte moderlig, det är ingen som visar mig bebisfoton. Däremot investerar jag mycket tid i barnen i skolan, som lärare. Men det är intressant, Anna, att vi två är lika gamla men du har fått modersgenen.

Anna: Jag var ganska fördomsfull när jag var yngre men nu tycker jag att det är spännande att det finns sån bredd hos människor.

Männen i era liv var eniga med er om aborten, men om det inte varit ett gemensamt beslut hur tror ni att det blivit då?

Anna: Jag har tänkt på det också. Jag tänker att kvinnan bär barnet, kvinnan är närmare. Hade han inte stått bakom mig så tror jag att jag följt min egen känsla ändå. Men bara tanken att han inte skulle tycka som jag...

Zahri: Det är kvinnans rätt att bestämma. Det är din hormoncykel, din kropp som en kuvös. Men när barnet fötts upphör mammans 100 procent, då är det 50/50 med pappan.

Anna: När vi satt och väntade på att göra aborten satt det höggravida kvinnor i väntrummet också, och jag vet att en väninna som inte kunnat bli med barn också suttit där. Alla blandas i samma väntrum, det tycker jag är väldigt opsykologiskt. Kanske någon gråter och någon annan är överlycklig, det är helt sjukt.

Zahri: De här antiabortvindarna som blåser nu skrämmer mig. Förespråkarna är ofta män. Ska de bestämma över våra kroppar?

Det här med samvetsfrihet för barnmorskor då, som blev en fråga förra året?

Zahri: Om du inte kan utföra alla arbetsuppgifter inom ett yrke så får du söka dig till något annat jobb. Så enkelt är det.

Anna: Det är ju ett liv. Hjärtat slår tidigt – jag såg det på ultraljudet i vecka sex, sju. Det är bara det att alla andras liv måste vara mer värda. Aborten är en jättestor grej i mitt liv men jag har inte pratat så mycket om det trots att jag är en vidöppen bok om allt annat och dessutom högkänslig. Min mamma bad mig lova att inte deppa för det här, tänka på det varje årsdag, men det har jag inte gjort. Jag var sorgsen att jag blev gravid men inte över att jag tog bort det.

Zahri: Jag minns att jag satt med jobbarkompisarna på en lyxkryssare i Skottland och tänkte på att om det blivit annorlunda så hade barnet varit så och så gammalt. Men då hade jag inte suttit där. Jag är tacksam över att jag för en gångs skull faktiskt tänkte – på nån annan än mig själv. Jag förespråkar inte abort men det är en rättighet vi ska värna om.

Anna: Jag är tacksam att den finns. Tänk att vi som hade så olika situationer ändå har samma känsla: Att vi aldrig ångrat oss.

Zahri: Det känns väldigt tryggt.