Polisparet skriver aldrig pågående händelser, men kan reflektera kring en händelse i efterhand. "Det finns mycket man kan berätta om trots sekretess", menar de.
– Händer det nåt så måste jag sticka, säger polisinspektören Dick nästan direkt efter att vi lufthälsat. Blicken flackar åt alla håll utom åt just mitt. Polisbussen har han parkerat mitt i korsningen där cykelvägen längs Domkyrkans mur mynnar ut i myllrande Ågatan. Fordonet drar till sig viss uppmärksamhet från förbipasserande.
Hans poliskollega och sambo, Martina ansluter. Hon är dock ledig, paret jobbar nästan alltid olika tider och därför kan det gå en tid innan de ses hemma i soffan.
– Igårkväll sågs vi nog för första gången på 1,5 vecka, skrattar hon.
Tillsammans driver de kontot "igv_lkpg" på Instagram där uppemot 7000 följare får en inblick i deras yrkesliv som poliser på ingripandeverksamheten (IGV) i Linköping.
”Stora tårar rinner nedför hans kinder. Han säger att han inte orkar mer. Att han kommer dö. Han gråter över narkotikan jag precis har tagit ifrån honom och över det han precis har gjort. Rädslan över att han inte kan betala av skulden. Oro för sina barn.”
De är noga med att poängtera att uppdateringarna med bilder och berättelser från verkliga händelser bygger på deras egna uppfattningar och tankar. Myndighetskonton är något annat. De kan vara informativa, javisst. Men inte så tillgängliga eller träffande, menar de.
– Öppenhet är en brist inom polisen, säger Dick och fortsätter.
– Det spär på fördomar om att poliser skulle vara grå, formella och fyrkantiga. Människan bakom uniformen missas ofta. Vi hoppas kunna skapa en ökad förståelse för att poliser reagerar som de gör i vissa situationer, vi har ju också vanliga problem som vem som helst som gör att man reagerar på olika sätt.
– Sen kanske vi inte alltid kan berätta varför vi är ute på ett uppdrag eller vilka metoder vi använder, men när vi är ute och jobbar så ser ju folk det. Står vi med flera bilar med blåljus igång så kan vi heller inte säga att ingenting har hänt.
Det är också en stor del som ligger till grund till att det lokala poliskontot startades upp för drygt två år sen. När Dick luftade idén att på något sätt nå ut med hur det kan vara att arbeta som polis utifrån en yrkesroll, var den något den mer vana Instagramanvändaren Martina inte var sen att nappa på. Att synas på en plattform där medborgarna uppehåller sig, var det primära.
– Jag blev eld och lågor! Det är en gammaldags syn att inte ha en öppenhet hos polisen. Vi följer ju lagar och är ansiktet utåt för rättsväsendet i Sverige men samtidigt så tycker jag att man måste vara följsam. Bara för att saker kan vara sekretessbelagda så finns det väldigt mycket man kan berätta om.
"Jag glömmer att det är en missbrukare som står framför mig. En buse som många gånger slagits med mina kollegor. Jag glömmer att det råder pandemi. Jag går fram och ger honom en lång kram. Han bryter ihop.”
Intervjun fortsätter i polisbussens baksäte. Dick får ett anrop på radion.
– Ska du svara?, undrar Martina snabbt.
– Nej, det går bra. Vi fortsätter.
Martina menar att det inte är ovanligt att allmänhet anser att polisen gör fel, trots att polisen har lagen med sig. Ett sådant exempel är missuppfattningen att en polis inte får köra för fort utan att ha ljud och ljus på – det får de. Missförstånden är många, säger paret. Via kontot hoppas de enkelt kunna bena ut några av dem och samtidigt sprida kunskap om aktuella ämnen. Nyligen har de till exempel lyft vad som gäller för elsparkcyklar i Linköping och tillfälliga trafikskyltar som många trafikanter inte verkar ha koll på.
– Det finns ett jättestort intresse för yrket, vilket också gör att det finns många "proffstyckare". Verkligheten är inte som i Beck-filmer, men såhär kan vi visa vad vi gör och få en mänsklig touch på det. Vi är ju också människor med känslor, men det finns en del som missar det, säger Dick.
Ni hamnar ofta i känsliga situationer, är det inte svårt att dra gränser för vad ni kan publicerar?
– Ganska ofta skulle jag säga, svarar Martina.
På drygt två år har det lokala poliskontot "igv_lkpg" fått närmare 7000 följare. Initiativet är privat, men speglar polisens vardag och yrkesroll.
– Framför allt vid grövre brott. Vi bollar med varandra: "kan man skriva såhär" och diskuterar kring vilka bilder vi lägger upp. Sen finns det ju mycket som vi aldrig nämner. Jag skulle till exempel aldrig lägga ut något från den senaste skjutningen i Berga som jag var ute på. Vissa grejer kan man skriva reflekterande om i efterhand, men inte när det händer.
Så gjorde Dick flera månader efter en trafikolycka som hade dödlig utgång. Han var också en av de poliser som var med när den misstänkta dubbelmördaren för morden 2004 greps i början av juni i år. Nyheten om gripandet spred sig snabbt i media och när polisen gjort uppgiften offentlig summerade Dick sina känslor i ett inlägg.
”Man ska aldrig skriva ett inlägg påverkad av känslor, men idag är det svårt. Jag är så stolt över mina kollegor som slitit och kämpat i 16 år. Ert jobb har äntligen burit frukt. Händelsen i Linköping 2004 tog stadens oskuld. Nu vänder vi det här tillsammans och gör Linköping till en trygg, rolig och säker stad att leva i igen.”
Men långt ifrån alla kollegor ställer sig bakom det privata initiativet. Det finns de som tycker att paret delar med sig för mycket och en del kallar uppmärksamheten för trams.
– Viss information är bra att hålla på i vårt yrke och viss kan vara bra att gå ut med, så är det ju. Det har hänt att kollegor gått ut med saker på sina privata Facebooksidor och sånt uppskattas ju inte.
”Ibland i vårt jobb får vi inte veta varför vi utför vissa åtgärder. Man gör det man blir tillsagd, utan att fråga. Där och då visste jag inte vad det var för brott som inträffat, men vi säkrade spår. Häromdagen föll en dom gentemot en man som i våras utsatte ett litet barn för grova brott. Jag jublade lite inombords när jag hörde att han blivit dömd till 11 års fängelse.”
Paret tjänstgör nästan alltid olika tider och därför kan de ibland gå om varandra i flera veckor. Båda lägger mycket av sin identitet i sitt yrkesval.
Ni är ett par som delar samma yrke och gör den här grejen ihop, hur mycket lever ni genom ert yrke?
– För mig är det mycket av min identitet, det är mer än bara ett jobb. Det blir ju så när man har jobbat länge, säger Dick.
– Fast vi är ganska bra på att koppla bort jobbet när vi är lediga ändå, flikar Martina in och vänder sig till sambon.
– I somras var typ första gången du ringde in om en grej du observerat när du inte var i tjänst. Det finns ju kollegor som ringer så fort de ser en bil som kör för fort på motorvägen – där är inte vi. Samtidigt är vi skyldiga att rapportera om vi ser ett pågående brott. Yrket är sjukt komplext och en väldig utmaning, men vi gillar det.