Terrorister åberopar religionen för att legitimera sina brott. Muslimhatet och antisemitismen leder till attacker mot svenska moskéer och synagogor, och i andra länder jagas, torteras och dödas människor på grund av religiös övertygelse.
På lördag arrangerar Sveriges kristna råd och Sveriges interreligiösa råd, på uppdrag av regeringen, manifestationer i flera svenska städer. I Linköping deltar de kristna kyrkor som finns samlade i Linköpings kristna råd – lutherska kyrkor, katolska kyrkan, frikyrkor samt ortodoxa och österländska kyrkor – samt stadens moskéer, somaliska kvinnoföreningen, Dialog Linköping, Ett Linköping för alla och alla andra som tycker att religionsfriheten är en mänsklig rättighet värd att kämpa för. Grunden för manifestationen är en budkavel som är undertecknad av 14 representanter för olika religioner i Sverige – bland andra ärkebiskop Antje Jackelén, Sveriges muslimska råds ordförande Elvir Gigovic, biskop Anders Arborelius från katolska kyrkan och Maynar Gerber, kantor i Judiska centralrådet.
När Corren samlar några av initiativtagarna till manifestationen i Linköping är de samstämmiga. Religionsfriheten är en avgörande och grundläggande rättighet, och den är tydligt ifrågasatt.
– Nu ser vi attacker mot moskéer. Tydligen finns det de som inte ser skillnad på grupp och person. Islam är en enorm religion, och alla religioner har extremister, säger Sofia Hedin, som är engagerad i den nystartade, religiöst och politiskt obundna organisationen Ett Linköping för alla.
Ayaan Mohammud, ordförande i Somaliska kvinnoföreningen, håller med.
– Jag träffar många kvinnor i moskén som berättar att de blir verbalt attackerade på bussen. Eller knuffade, säger hon.
– Min religion har lärt mig kärlek och fred. Det blir som en attack mot alla religioner, inte bara muslimer. Det är inte den trygghet jag har vant mig vid i Sverige. Det har blivit mycket värre på senare år, säger Suham Dawood, ordförande i Österns assyriska kyrka i Linköping.
Bara att människor möts som de gör är ett viktigt steg mot mindre rädsla och mer respekt, tycker de.
– ”Du är ju somalier” kan folk säga när de ser mig, i stället för att jag blir Ayaan, säger Ayaan Mohammud.
– Jag har många muslimska kompisar. Det är andra som vill skapa problem mellan religioner. De kanske vinner något på det, säger Suham Dawood.
Men kan ni förstå om människor ogillar religion när de ser vad till exempel IS gör i religionens namn?
– Om man tänker så hamnar man i andra världskriget och det som hände med judarna. Det är som när folk inte kan skilja på staten Israel och judar. Jag vill inte stå för vad IS gör. Jag är lika äcklad som andra människor, säger Ayaan Mohammud.
Och de andra här behöver sällan stå till svars för vad Breivik eller Fossmo har gjort ...
– Om en muslim gör något måste alla muslimer stå för det, men om Breivik gör något är han bara en psykopat. Så är det ju ...
Historiskt har diskussionen om religionsfrihet i Sverige handlat mest om frihet från religion. En viktig reform i ett land där en medborgare som ville lämna statskyrkan sågs som landsförrädare. Nu pratas det alltmer om rätten att fritt få utöva sin religion.
Lars Häggberg, präst i Svenska kyrkan och ordförande i Linköpings kristna råd, träffar ibland ungdomar som vill ta sin tro på större allvar.
– Hårdrockare som har t-shirtar med jävlar och svordomar är det inte många som bryr sig om, men den som har en tröja där det står ”Jag älskar Jesus” blir ganska ansatt. Religion är något man ska hålla för sig själv. Det är ganska smärtsamt, tycker jag. Vi kan inte göra som i Frankrike och förbjuda religiösa symboler. Jag tycker att vi ska gödsla med dem i stället, säger han.
Varför då?
– Varför är det viktigt att visa sin identitet? Jag var punkare förut. Det hade varit jättejobbigt om nån sagt att jag inte fick raka håret eller ha mina säkerhetsnålar, säger Sofia Hedin.
– Om man ser att jag har den här vet man att jag är muslim. Men det är bara ett plagg, säger Ayaan Mohammud och pekar på sin slöja.
Vi har yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet. Behövs verkligen religionsfrihet?
– Visst, mycket täcks in av andra fri- och rättigheter. Sekulariseringen har gjort att allt med tro är väldigt sekundärt och privat och ska märkas så lite som möjligt. Men det är specifikt för Sverige. Det är viktigt att religionen blir mer normaliserad. Om du trycker ner religionen är det lättare att ge den skulden för våld och förtryck, säger Lars Häggberg.
De är överens om att rädsla och okunskap är religionsfrihetens värsta fiender. Suham Dawood är trött på att det är ”samma gamla historier” som driver debatten kring religionen.
– ”Varför finns det ingen kyrka i Saudiarabien”, till exempel, säger hon.
– När man pratar om islam tar man alltid Saudiarabien och Iran som exempel. I Mogadishu i Somalia fanns en jättestor kyrka före kriget. Alla muslimska länder har kyrkor utom Saudiarabien, suckar Ayaan Mohammud.
Lars Häggberg är inte helt bekväm med att hans kyrka heter just Svenska kyrkan.
– Det blir mer och mer besvärligt. Vad är svenskt? Svenska kyrkan betyder just att den är en kristen kyrka i Sverige. Men din kyrka är också en svensk kyrka, säger han och tittar på Suham Dawood. Och om det byggs en moské här är det en svensk moské.
Finns det någon gräns för religionsfriheten, och var drar man den?
– Jag tycker inte att min religion ska ta över när jag sitter och har trevligt med andra människor. Då kan jag inte hålla på och prata om den hela tiden, säger Ayaan Mohammud.
Men det handlar ju mer om vett och etikett. Jag tänker till exempel på Jehovas vittnens syn på blodtransfusioner, viss sorts slakt, omskärelse och annat. Var går gränsen?
– Visst finns det mycket att diskutera. Maten i skolan, vårdsammanhang, tider i simhallen för bara kvinnor är annat. Man får ge och ta, tycker jag, i samförstånd, säger Lars Häggberg.
– För flickor är ju omskärelse förbjuden. Men för pojkar är det väl judendomen och islam som har det, och jag vill behålla det. Det är en del av min religion, säger Ayaan Mohammud.
– Religionsfriheten måste gälla under yttrandefriheten och lagen om hets mot folkgrupp till exempel. Det är klart att det är komplext. Men så är det att leva, säger Sofia Hedin.