Sedan den svenska mineralpolitiken förändrades 1991, och gjorde det enkelt för privata aktörer och utländska bolag att investera i svenska mineralfyndigheter, har gruvdriften skapat konflikter.
– Alla riksdagspolitiker var överens om att avregleringen var bra, men erkände inte konfliktpotentialen i frågan, säger Simon Haikola, biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet. Tillsammans med Jonas Anshelm och Björn Wallsten är han redaktör till boken ”Svensk gruvpolitik i omvandling: Aktörer, kontroverser, möjliga världar”.
Enligt författarna har statens passiva hållning förlagt ett tungt ansvar på myndigheter och små kommuner som tvingas ta ställning i olika intressekonflikter. Såväl lokalbefolkningen som aktivister från Greenpeace, tjänstemän från Naturvårdsverket och företrädare för länsstyrelsen protesterar på samma sida. Missnöjet bottnar i allt från oro för renskötseln till ilska mot utländska investerare som tjänar storkovan på svenska mineralfyndigheter.
Författarna vill se ett statligt ansvarstagande för miljö, regional utveckling och ursprungsbefolkningens rättigheter.
– Även kommuner som är positiva till gruvexpansion vädjar om större engagemang från staten, säger Haikola, som menar att staten bör fungera som ett stöd vid gruvexpansion och som ett skyddsnät om gruvor går i konkurs, och ta mer ansvar i miljöprocessen.
– Framförallt måste man erkänna att gruvpolitiken rymmer grundläggande konflikter.