Trots att det har gått tio år sedan husockupationen i Linköping känner företagaren Kajsa Wikström sig obekväm med tanken att väcka det förflutna till liv igen. Den före detta vänsteraktivisten och veganen är i dag delägare i ett bolag som säljer städtjänster till privatpersoner och en livsmedelsindustri.
Enbart på fabriken arbetar, ledningen inkluderat, 16 personer i dag. De anställda var för ett år sedan nära att förlora sina jobb i samband med att de gamla ägarna gick i konkurs. Kajsa och hennes svåger köpte upp konkursboet och bestämde sig för att driva företaget vidare.
- Det är ett stort ansvar men det kändes helt rätt att rädda arbetstillfällena, för utan dem skulle skolan vara hotad och det skulle bli en spökby här. Vi har nu vänt konkursboet och vi gjorde ett plusresultat under de första tre månaderna, säger Kajsa stolt och påpekar:
- Men det är tack vare att vi har jätteduktigt folk som jobbar med oss.
Ett liv som företagare. Var det du såg framför dig för tio år sedan, när du var i det ockuperade huset i Linköping?
- Neej! Fast jag har tänkt mycket på det där själv, att man måste kanalisera sin kreativitet. Jag har alltid varit en väldigt kreativ, tänkande person, men är man ung och väldigt arg och saknar livserfarenhet kan den kreativiteten gå väldigt fel, säger Kajsa och fortsätter:
- Jag har funderat en hel del på vad gjorde att jag hamnade i den där? Vad ska man säga? Jag skulle hellre vilja kalla det för en subkultur. Det har spekulerats i att vi tillhörde en organiserad grupp, men för min del så var det snarare en kompott av vänsterengagerade ungdomar. Det var en subkultur och det som lockade mig till den är dels att vänsterrörelsen har varit duktig på att marknadsföra sig, dels att den har ett budskap som är lätt att ta till sig som ung.
- De här extrema vänstergrupperna har sina rockstjärnor och sina författare, och de har sina affischer. Man pratar mycket om djurrätt och människors lika värde, jämställdhet, och så vidare, många saker som jag fortfarande tycker är viktiga värderingar. Det är ett budskap som ungdomar känner igen sig i, det är frågor som är lätt att driva och ingen kan tycka att de är fel. Och jag blev lite förtjust, hänförd av den här vänstermiljön.
Hur kom du i kontakt med den subkulturen?
- Mina föräldrar är inte aktiva på något sätt men jag har ärvt en romantiserad bild av 60- och 70-talen med Rödstrumpor, gröna vågen och att leva kollektivt. Man har alltså den bilden någonstans i bakhuvudet och man har lyssnat på progg när man var liten. Mina föräldrar var aktiva i Svenska freds, som inte är en radikal rörelse på något sätt, men den har ett rättvisetänkande och ett intresse för politiska värderingar.
- Så, det hade jag med mig. Sedan är jag också uppväxt i en miljö där man har debatterat och pratat mycket om politik och värderingar. Men att jag hamnade i just den här vänsterrörelsen berodde nog på rena tillfälligheter, att jag hade andra ungdomar runtomkring mig som var engagerade i mer eller mindre seriösa politiska föreningar. Vi hoppade på det som verkade roligt, du vet. Det var lite demonstrationer i Norrköping eller Linköping. Ibland umgicks vi tillsammans med de etablerade ungdomspartierna, ibland var vi bara ett lösryckt gäng ungdomar som bestämde sig för att nu ska vi hitta på någonting tillsammans. Det var väldigt löst och lite vind för våg.
Var det någon fråga som låg dig närmast hjärtat?
- Det var nog jämställdheten, som jag fortfarande tycker är en viktig fråga. Det kommer jag ihåg att jag var väldigt arg när jag började upptäcka hur det var, att det faktiskt fanns en skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas. Men den här subkulturen som vi byggde upp i gruppen, den var inte alls enkel och inte alls förlåtande. Man pratade mycket om solidaritet och förståelse och liksom om att vara en god person, men vänstern är å andra sidan väldigt sträng mot sina medlemmar.
Kan du förklara?
- Du ska tycka på ett visst sätt, du får inte köpa vissa kläder, du ska äta viss mat. Du måste ha vissa åsikter och ju radikalare desto bättre. Du blir en tupp i hönsgården om du är riktig radikal; du får en rockstjärnestatus. Den här miljön är inte så generös mot sina medlemmar, utan väldigt sträng. Det var nästan att man hjärntvättades efter att ha umgåtts i de här kretsarna ett par år, man tappade objektiviteten och förmågan att se saker och ting i sitt sammanhang.
Var det svårt att ha ett kritiskt tänkande?
- Ja, jättesvårt. Jättesvårt. Media vill ofta jämföra olika extrema grupper och ställa dem mot varandra, och jag tycker inte att man kan likställa vänsterextremister med högerextremister, för de har ändå en grundideologi som är väsensskild. Men det som däremot är likt, när det gäller extrema grupper, det är just att de har en förmåga att fånga sina medlemmar och fängsla dem vid en idé, vid en tanke.
Hur gjorde du för att klara av pressen att vara så politiskt medveten, så radikal? Fanns det stunder då du tvivlade?
- Nej, just då var jag ju så övertygad om att det där var det rätta. Det fanns inget annat sätt att tycka. Det var det där som var det bästa, och om du lever i en övertygelse om att det du gör är den enda rätta tanken, då kan det ursäkta väldigt mycket.
När du tänker på husockupationen, vad är det som etsade sig fast mest i minnet?
- Det otroligt stora pådraget det var med rättegången och alla de här häktade ungdomarna och hur omskrivet det var i media. Det tog ett tag innan jag förstod. Det var först efteråt som i alla fall jag fattade vad vi hade gjort.
Fanns det några i gruppen som rycktes med, som inte hade något där att göra, egentligen?
- Det var så, men det är också det som är charmen med den här subkulturen, att den har en heroisk och romantisk attityd, och den är så häftig. En del av de här frontpersonerna är som rockstjärnor, de är häftiga, kan man tycka som ung och man följer dem.
Var det någon diskussion inne i huset om våldsanvändningen? Någon som öppet ifrågasatte det?
- Nej, det ifrågasatte man inte inne i huset. Det jag kan minnas är att det var som en vaka, att man bara väntade på att det skulle hända något, nästa steg. Och sedan hade man väl en känsla av att vi hade drivit det för långt och att det inte fanns någon återvändo längre. Det var en jättetryckt och jobbig stämning där inne. Vi var såklart livrädda. Vi var ju så unga. Och det kom så mycket poliser och helikopter.
Det gjorde stort intryck på er?
- Ja, det gjorde det. Jag kan inte tänka mig att någon kände sig trygg. Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att vi kände oss ytterst trängda. Jag tror att alla var ganska rädda egentligen.
Vilka sökte du stöd hos, när du kände rädslan?
- Jag var tillsammans med en kille som deltog i ockupationen också.
Ja, det var du, men han hade väl inte så mycket tid för dig då. Han var ju väldigt mycket uppe på taket, eller hur?
- Alltså, jag minns, ganska få fragment av det som hände. Det jag minns är att vi hade sovsäckar, att det var som en bisarr situation där vi kokade någonting på ett stormkök. Men jag vet inte vad det är jag minns själv eller vad jag har sett på bilder, det är lätt att blanda ihop. Men jag minns att vi var där inne tillsammans. Jag har inte haft kontakt med honom på väldigt många år. Och jag hoppas att det har gått bra för honom.