Året var 1938.
Ett frö såddes i Britta Holmströms huvud. Ett frö som skulle få vingar och växa till något som i dag spänner sig över en rikstäckande organisation som bekämpar fattigdom och utanförskap genom bistånd, fair trade och integration. IM – Individuell människohjälp – finns i dag i 13 länder över hela världen.
Allt tog sin början på Drottninggatan 37 i Linköping. Det var hit huvudkontoret flyttade när Brittas man Folke fick jobb på Katedralskolan. Det var också på kontoret på Drottninggatan som den då 22-åriga Ulla Nordström kom i kontakt med Britta för första gången.
– Jag förstår inte att hon vågade anställa mig som hennes sekreterare. Jag brukar säga att den enda erfarenheten jag hade var min krigserfarenhet från uppväxten i Finland. Men allt sedan dess har IM varit en viktig del i mitt liv.
Ulla har i dag hunnit fylla 91 år. Hon utbildade sig senare till lärare, men har alltid varit aktiv inom organisationen som ombud, styrelseledamot och volontär.
Hon sitter i butiken på Bokhållaregatan tillsammans med Linköpingföreningens ordförande, Inger Persson. Längs väggarna trängs fair trade-varor (rättvisemärkta varor) och vid fönstret bedriver volontären Karin Johansson språkundervisning med en kinesisk flicka.
I fair trade-butiken jobbar sammanlagt 20 volontärer som turas om att sköta affären. All verksamhet är frivillig och pengarna går till olika hjälpinsatser som IM bedriver.
– Målet med IM har alltid varit hjälp till självhjälp. När människorna på plats klarar sig själva drar sig IM därifrån, säger Inger.
Hon gick själv med i organisationen lite av en slump för fem år sedan.
– Jag var egentligen nere på Röda korset för att höra om de behövde någon som hjälpte till. Det gjorde de inte. På vägen därifrån råkade jag passera IM-kontoret som låg på Hospitalstorget. Jag gick in och frågade en volontär om det fanns något jag kunde göra. 'Åh, du är så välkommen, sa hon, när kan du börja?'.
Vid tidpunkten var inte Linköpingsverksamheten så formaliserad och saknade en styrelse. För ett och ett halvt år sedan utvecklades föreningen och Inger valdes till ordförande.
– Så jag delar mitt engagemang med att stå i butiken och ordförandeskapet som handlar mycket om att sköta kontakten med huvudkontoret i Lund, säger Inger.
För Ullas del är tiden i butiken förbi.
– Man kan ju inte ha en expedit som varken ser eller hör, säger hon och skrattar.
I dag är hon i stället ansvarig för frimärksinsamlingen som är en del av de många projekt som IM driver för att samla in pengar vid sidan av insamlingar, testamenten och gåvor.
– När jag klipper frimärken känner jag med tummen var frimärket tar emot och så klipper jag utanför, säger Ulla.
I helgen har organisationen årsstämma i Linköping och under kvällen kommer även 80-årsjubiléet att firas. Ulla är inbjuden som veteran.
Hur länge tänker du vara aktiv i föreningen?– Jag har ingen plan. När Britta dog 1992 stod jag vid hennes grav och tänkte: 'Nu måste vi föra Brittas arbete vidare'.
Ulla tystnar för ett ögonblick, men fortsätter sedan med full kraft i rösten:
– IM är ett under! Att organisationen har vuxit så mycket är ett bevis på att vi har folks förtroende. Förlorar man förtroendet är det svårt att få tillbaka det.
Hur ser framtiden ut för IM?– Det är behoven som visar vägen. Och tyvärr ser det inte ut som om världens elände minskar. Det kommer alltid att finnas barn som behöver vård och skola. Barn som behöver pengar till skoluniform och skor till sina fötter.