Det finns personer som är svåra att intervjua.
Det finns personer som är lätta att intervjua.
Och så finns Sixten Widerstedt. Det är bara att ställa en enda fråga, luta sig tillbaka och anteckna för brinnande livet.
Hur började det, Sixten?
- Jag hade lärt känna en polack som kom till Sverige hösten 1945. Han hade överlevt Auschwitz, jobbade med hjälpverksamhet till sin församling i Polen och undrade om vi ville hjälpa till.
Året var 1981 och förändringens vindar hade börjat blåsa i Polen. Solidaritet, med den karismatiske ledaren och framtida presidenten Lech Walesa i spetsen, började kräva demokratiska reformer.
- Vi kunde börja med hjälpsändningar utan visumtvång. Den första resan gick till Lublin, 15 mil söder om Warszawa. Där öppnades mina ögon för det väldiga hjälpbehovet i Polen. Det dröjde bara en månad innan vi var där igen med två lastbilar fulla med mat, kläder och skor.
Sakta men säkert började Sixten, som samtidigt arbetade som rektor, och hustrun Karin bygga upp verksamheten.
- Vardagsrummet hemma på Hammarkindsgatan i Valla fungerade som lager. Vi började med sändningar en gång i månaden. Det är en sak att se lidande människor på tv och en helt annan sak att se det i verkligheten. Man blir gripen.
1991 hade verksamheten, som började som en familjeangelägenhet, vuxit till en sådan omfattning att Sixten beslutade att bilda en allkristen, ideell förening. Men vad skulle organisationen heta?
- Jag såg den polske socialministern på tv säga att hjälporganisationer inte skulle dumpa sina sändningar vid kyrkorna utan att sändningarna skulle gå från hjärta till hjärta. Perfekt, tänkte jag, Hjärta till hjärta ska vi heta!
Rumänien blev det andra landet i östblocket som började få hjälpsändningar från Hjärta till hjärta. Där var hjälpbehoven ännu större än i Polen.
- Jag fick ett telegram från Rumänien på nyårsafton som löd: " Vi är fria, kom och starta en mission."
Bara några veckor efter att Nicolae Ceausescu avrättades i december 1989 började hjälpsändningarna rulla från Linköping.
- Rumänien hade varit mycket hårdare kuvat av kommunisterna. I Polen var kyrkan stark.
I dag är Hjärta till hjärta en organisation vars second hand-butiker i Linköping och Mjölby omsätter drygt tio miljoner kronor. Hjälpsändningar går nu till Polen, Rumänien, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Albanien och Indien.
Flera av länderna är medlemmar i EU. Är behoven verkligen fortfarande så stora?
- Välståndet har inte ökat för de fattiga. Men allting finns att köpa för dem som har pengar. Lönerna stiger inte lika snabbt som priserna.
Mitt under intervjun tittar plötsligt Anton Sandström in. Han är volontär ledare för Hjärta till hjärta och en av dem som tagit över ledningen av organisationen.
- Sixten är lika aktiv som tidigare. Vi är många som försöker att ta över hans arbetsuppgifter. En person kan aldrig ersätta Sixten, säger Anton Sandström innan han skyndar vidare till en telefonkonferens.
Sixten skruvar lite på sig och skrattar. Han berättar att han medvetet bosatte sig i Kolmården för ett och ett halvt år sedan.
- Om någon annan skulle bli chef här var jag tvungen att flytta från Linköping. Men jag är fortfarande på kontoret minst ett par gånger i veckan.
Hur orkar du?
- Jag är välsignad med god hälsa. Men jag försöker att trappa ner.
Vad driver dig?
- Så länge jag är frisk fortsätter jag. Det här är ett liv att leva.