På något sätt har han blivit symbolen för Linköpings fantastiska hockeyresa.
Först som spelare och lagkapten, nu som klubbdirektör.
Från division 2 till ett av Sveriges bästa lag, nu med över hundra miljoner i omsättning. Nya tider råder och det är lika mycket business som ishockey.
- Jag tycker fortfarande att det är jättekul att gå till jobbet. Visst kan det vara stressigt, visst tvivlar jag ibland som alla andra. Men med åren har jag blivit säkrare i det jag gör. Jag har mitt stora fritidsintresse som yrke och . . . ja, det är inte många som är så lyckligt lottade.
Det är alltid lika kul att träffa Mike. Han har talets gåva och bjuder på sig själv. Som den person han är vänder han negativt till positivt. Nya uppgifter dyker ständigt upp och den som inte vill bli bättre slutar snart att vara bra.
- Som spelare var jag i min egen lilla värld. Som klubbdirektör lever du med jobbet nästan dygnet runt och måste tänka mycket större än att vinna eller förlora hockeymatcher. Det är lätt att slås av hur många som påverkas av vad vi gör.
Han tror att klubbens existens är beroende av att den betyder mycket. Elitserieunderhållning ska kännas lika viktigt som universitet för Linköpingsborna.
- Den dag folk slutar kritisera oss när det går dåligt är det kört.
Allt började i varmaste juli 1922.
Linköpings HC, då i tvåan, meddelade att klubben gjort klart med en ny amerikan efter skyttekungen Rob Brown. Valet föll på en 22-årig äventyrare och collegestudent från An Arbor utanför Detroit som var sugen på att upptäcka Sverige och Europa.
Han tänkte inte stanna längre än i ett år.
Nu har det gått snart 15 - och Mike Helber är fortfarande kvar. Han har gift sig med Cecilia, blivit pappa till Alva, Isak och Saga, skaffat villa, Volvo och hund.
Mike lutar sig tillbaka i stolen, tar en klunk kaffe och säger:
- Vi har valt att bo kvar för att våra barn ska växa ska upp i Sverige. Det är det bästa betyg jag kan ge. Jag gillar mentaliteten och människors omtänksamhet. I USA är det mer av "me, myself and I".
Minns du första intrycket av Linköping?
- Ja. Ljuset.
Ljuset?
- Ja, klockan var elva på kvällen men det var fortfarande ljust. Det var festivalvecka och så många människor var samlade inne i stan. Jag minns att jag slogs av gemenskapen.
Långa diskussioner med hustru Cecilias familj, präglad av det tuffa livet som gruvarbetare i Kiruna, har givit honom delvis nya demokratiska värderingar och nya perspektiv.
- Nu är det Linköping som är hemma. Det är här jag blivit vuxen, det är här jag gått från ensamstående till familjefar. Jag ser världen på ett annat sätt och har blivit mer öppen för alla människors behov. Med USA-mått mätt står jag långt till vänster.
Så har det inte alltid varit?
- Nej, jag är uppväxt i republikansk familj. När jag var yngre var det någon kompis som tyckte att jag skulle satsa på att bli borgmästare i An Arbor. Men jag skulle ha svårt att verka i en så omständlig värld som den politiska.
Det är hjärtefrågor han sätter i främsta rummet. Ishockeyn är viktig, han vill fortsätta att utvecklas, men mest av allt vill han vara en bra pappa och man.
- Om någon i Sverige jobbat 50-60 timmar i veckan säger chefen "gå hem nu och ta hand om familjen". I USA heter det i stället "bra jobbat, fortsätt så". Det är en viktig nyansskillnad.
Han drömmer om den tioåriga bröllopsresan med hustrun om ett och ett halvt år, men säger samtidigt att han "inte är en man av stora drömmar". Livet i det nybyggda huset i Ekängen är strukturerat. Mike fixar exempelvis alltid frukost till hela familjen och har ansvar för disken.
Tummen sitter inte mitt i handen, men det är ganska långt till Martin Timell och andra hemmafixare.
- Måla och spackla klarar jag. Och sätta ihop Ikeamöbler. Men ska det byggas om överlåter jag det gärna till andra.
Är du en bra pappa?
- Jag hoppas det. Jag vill ge barnen kärlek, glädje och lust att prova på nya saker, men skulle önska att jag var ännu bättre på att släppa allt annat när jag kom hem. Som alla andra småbarnsföräldrar har vi det tufft med blöjbyten, vakna nätter och skrikande ungar. Men ser du att barnen är glada blir du glad själv.
När är LHC bäst i Sverige, förresten?
- Inom tre år har vi det där guldet som vi så gärna vill ha.
Då vill förstås Mike Helber vara med.