Men visst har hennes liv påverkats, både i stort och smått.
– Jag har rest en del även om läkarna inte rekommenderar det. Jag rör på mig så mycket som möjligt. Men jag kunde inte fullfölja mina studier och jag får inte köra bil, fast jag har körkort.
Första gången hon fick en stroke var hon alltså bara 15 år och gick i nian.
– Jag var trött och hängig och kunde inte gå och inte prata ordentligt. Stress, sa läkarna, eller något annat. Jag har fått många olika diagnoser.
Efter några veckors sjukskrivning var Diana återställd, och livet gick vidare.
– Det hände att det svartnade för ögonen och jag blev vinglig. Småproppar, men det visste jag inte då. Inte förrän jag var 19 fick jag ett riktigt återfall.
Då var hon och julhandlade med mamma när det svartnade för ögonen. Diana vinglade in i hyllorna och föll ihop. "Stress", var fortfarande förklaringen och det tog några dagar innan hon kunde prata igen.
– Jag blev bättre igen. Började ta körkort. Träffade Rickard, som jag fortfarande är tillsammans med. Flyttade till Kalmar. Började plugga, skaffade jobb, blev gravid, fick missfall.
Om missfallet hänger ihop med hennes sjukdom vet hon inte, lika lite som hon vet om det har orsakat att alla tre barnen föddes för tidigt.
Det var när hon väntade sitt tredje barn som hon fick en ny, rejäl stroke. Då hade hon ätit blodförtunnande medicin i ett par år.
– Jag bytte medicin för att undvika fosterskador, och då fick jag en stroke igen. Jag blev trött, fick svårt att prata, såg inte, vinglade in i väggen...
Hur allt det här började är oklart. Ingen i Dianas släkt har drabbats av stroke i tidig ålder.
– Det finns så många förklaringar och teorier, säger Diana och suckar lite. Man ska inte googla på sina symtom.... en misstanke är att jag kan ha haft reumatisk feber som barn.
– Jag hade vattkoppor när jag var sex månader och bältros när jag var sex år. Det är ovanligt. Kan något ha hänt då?
Problemet är att hon har "tjockt blod".
– När jag var liten och tog blodprov fick jag höra att jag hade "kungligt blod" för det var mörkare än andras, säger hon och skrattar lite. Det lät ju bra!
Nu gör medicinen blodet tunt i stället. Det står på det halsband hon ständigt bär.
– Ja, jag får inte ta vilka mediciner som helst, och jag ska inte äta jordgubbar och vissa grönsaker. Knepigt, eftersom jag är vegetarian.
Hon skrattar. Det har hon lätt för, kanske tur.
– Livet kan bli lite smågalet ibland, inte minst för att jag har fått väldigt dåligt minne, säger hon. Då hjälper det att kunna skratta åt eländet.