Två bastanta ståldörrar avslöjar en ingång rakt in i berget i Trädgårdsföreningen. Vad döljer sig bakom dem?
Nyckeln visar sig finnas i Naturcentrum, som ibland tar med sig sina naturskoleelver hit. Biologen Lars Nilsson, naturpedagogen Carina Brage och praktikanten Monica Davis hjälper till som dörröppnare.
Utrustade med snöskyffel och ficklampor tar vi oss till den igensnöade ingången. Och möts först av en farstu, därefter två slussar åtskilda av en mellanvägg innan den stora bergasalen öppnar sig. Härinne är det betydligt varmare än ute, glasögonen immar igen direkt.
I fukten på väggarna i entrén kryper leopardsniglar, som kallas så för sina fläckars skull. I ett hörn irrar små flygfän runt av det plötsliga ljuset när porten öppnades.
-- Sniglarna lever av sådana småkryp, men också av jord, torra löv och växtrester som finns härinne. De klarar sig på ganska litet, säger Carina Brage.
I skenet från ficklamporna söker vi oss längre in i berget. Den första delen har blekgula väggar och tak. Längre in avslöjar sig det skrovliga bergets röda granit i ficklampornas ljuskäglor. På några få ställen hittar vi mindre stalaktiter -- nedhängande droppstenar som bildats av bergets kalkhaltiga vatten.
På båda sidor om den stora salen finns smårum. Vi söker oss vidare och kommer fram till att det här är en liten sjurummare, totalt kanske hundrafemtio kvadratmeter. Helt tomt. Putsade tegelväggar skiljer rummen åt. Några kvadratiska hål mellan ett par rum förbryllar. Överallt är det cementgolv. Längst in är det betydligt torrare än i utrymmena närmast entrén.
-- Här har vi bröllopssviten, skojar Lars Nilsson om bergrummet som ett lyxhotell.
Men dess tillblivelse i början av 1940-talet är betydligt allvarligare. När jag frågar Dag Wallén, ordförande i Trädgårdsföreningens vänner, om bergrummets ursprungliga historia, letar han fram en anteckning från ett gammalt kommunalt protokoll om Linköpings satsningar på civilförsvarsändamål under andra världskrigets första år.
-- För 35 000 kronor bekostades bland annat en luftskyddscentral insprängd i berget i Trädgårdsföreningen. Den skulle vara fullträffsäker. På den tiden var det här ett mycket sekret utrymme, som det knappt fick andas om. Vad jag förstår gällde det en central varifrån myndigheterna skulle dirigera civilförsvarets insatser runt Linköping, säger han.
Det bekräftar även förre brandchefen Gunnar Hellström, som kom till Linköping som vice brandchef 1955.
-- Det lär ha varit en civilförsvarscentral, men jag har faktiskt aldrig varit därinne. Under min tid som civilförsvarschef hade vi i stället övningar i Kanberget, berättar han.
I dag är utrymmet alldeles för undermåligt för att ens platsa bland de drygt tusen skyddsrum som finns i Linköping.
Ett av de mer spektakulära förslagen genom åren har varit att omvandla berget i Trädgårdsföreningen till en underjordisk konsertsal. Eftersom det är litet hade man i så fall fått spränga ut ett ännu större utrymme under Belvederen.
Frågan om var Linköping skulle bygga ett konserthus var en segsliten fråga under flera decennier. I den kommunalpolitiska slutstriden 1984 fanns två alternativ kvar. Det ena handlade om ett kombinerat Folkets hus med konserthus i Museiparken, det andra enbart om ett konserthus i Trädgårdsföreningen. Här var tanken först att det skulle placeras där den nerbrunna restaurangen låg. Men så i slutskedet dök förslaget om bergrummet upp.
Förebilden var den då femåriga Berwaldhallen i Stockholm. Arkitekten Erik Ahnborg, som ritade Sveriges Radios musikaliska bergrum, skissade på något liknande i Linköping med plats för 1 200 personer. När det blev dags för beslut föll idén till förmån för det som numera är Konsert & Kongress.
När Carina Brage öppnar den forna luftskyddscentralen för skolbarn dröjer det inte länge förrän deras fantasier flödar fritt om mystiska väsen här inne. I ett av de inre rummen är det alltid några som "ser" fladdermöss uppe i taket.
-- Barnen är övertygade, men jag har själv aldrig sett några fladdermöss härinne. Men mörkret, tända ljus och mystiken härinne ger barnen en unik upplevelse, säger hon.
Vi närmar oss åter utgången. Med ögon som vant sig vid mörkret blir snön utanför bländande vit. Bara spåren i snön röjer vårt besök i ett berg som för sex decennier sedan hörde till Linköpings hemligaste rum.