20 år som designer och väl förankrad i de stora sammanhangen. Är du ibland rädd för att tappa inspirationen?
– Är man det så gör man det. Jag får inspiration från allt jag ser och naturen är en stor inspirationskälla. Men också flygplatser där tiden liksom står stilla, statisk och separerad från omvärlden. Ibland behöver jag dock lura mig själv att jag inte jobbar, för att locka fram den.
Du har väldigt långa armar.
– Eller hur! Jag brukar skryta med att det är Sveriges längsta, åtminstone sex-sju centimeter längre än de borde vara, enligt storlekssystemet. Men det är bra, då kan man omfamna mycket.
Ville du bli designer redan som liten?
– Jag började sy mina egna kläder när jag var nio, men kunde inte tänka på det som ett yrke. Jag ville bli lågstadielärare för de verkade ha så kort arbetstid. Då skulle jag komma hem tidigt och kunna pyssla. Sedan ville jag bli advokat, det gick sådana tv-serier och jag gillade kläderna och själva iscensättningen i rättssalen.
– Efter några år som skidlärare slog det mig att man visst det kan ha ett fritidsintresse som yrke. Så jag valde bort den akademiska vägen och gick textilhögskolan i Borås och Beckmans School of Design.
Catwalken istället för klassrummet.
– Ja, och jag älskar modevisningar! De är värsta egogrejen. Kläderna jag skapat, på människor och i ett sammanhang. De får gärna vara spektakulära, som när vi hade en modevisning med dansare inne i Rosendals växthus och publiken fick stå utanför och kika in.
Två kollektioner per år. Idéerna tycks spruta.
– Jag har bara en enda idé som jag förfinar hela tiden. Klassisk siluett med en twist. Äkta naturmaterial och välsydda kläder som är underordnade sin bärare, håller länge och slits till en vacker patina. Trendkänslighet är lika med kort livslängd. Plaggen ska vara tidsenliga, men ändå fungera efter många år. Jag har 20 år gamla kläder som jag fortfarande använder.
Varför heter du så konstigt?
– Det är ett så kallat gårdsnamn, vanligt i Dalarna. Vid första uppropet på Textilhögskolan i Borås fick jag förklara det. När det stod om mig i pressen var det alltid som Nygårds Anna. Men
eftersom gårdsnamn var okänt så trodde de flesta att skolan hette Nygårds och att det var den som man refererade till. ”Ni är så duktiga där på Nygårds” fick jag ofta höra.
Grått, vitt, svart. Fick du för mycket färg och kurbits under uppväxten i Mora?
– Ha ha, kanske det. Jag tillverkar och säljer svarta dalahästar. Hästar klär sällan i kurbits. Jag använder en begränsad del av färgskalan, å andra sidan tar jag varenda färgvibration där, vilket resulterar i väldigt många nyanser.
Hur vill du att man känner sig i dina kläder?
– Vacker, bekväm, nöjd och stark. Jag använder skärningar och linjer som ställer så få krav på kroppen som möjligt. Jag är 178,5 centimeter lång och kan allt om hur fel kläder kan kännas. Det var därför jag började sy. Inget satt bra. Ben och ärmar var för korta.
Du föredrar ofta herrtyger. Varför?
– De är mer gedigna och renare än damtyger, inte lika uppblandade med nylon, acryl och polyester. Damtygerna är färgmässigt dessutom mer trendkänsliga, medan herrtygerna är mer klassiska. Jag brukar kalla mina plagg feminint maskulina.
Dalarötterna sitter hårt, men folkdräkt . . . ?
– Den är som en Stålmannendräkt och perfekt vid känslosamma tillställningar. Den sitter hårt om livet, ger ett bra magstöd och fin hållning. Det är en ritual att ta på den och man måste hjälpas åt. Sedan gillar jag kvaliteten, den ska kunna ärvas. Men jag bär den bara där den känns rätt, runt Siljan.
När stänger du av?
– Aldrig. Jag samlar alltid på intryck, som när jag springer. Jag gjorde förresten Klassikern i mina egna kläder, ja förutom i simningen då.
Vad är på gång?
– I april öppnade vi en butik i Köpenhamn och för bara några veckor sedan startade vår webbshop. Jag har börjat snegla mot mer inredning . . .
På många textilfabriker ser villkoren förfärliga ut.
– Jag är noga med att välja fabriker där sömmerskorna får en bra lön, just nu i Estland, Lettland och Istanbul. Slit- och slängmentaliteten är ett bekymmer. Få orkar tänka bakom prislappen. Men jag tror att kommande generationer kommer att kräva mer transparens i produktionen.
Båda dina systrar har konstnärsyrken.
– Skapandet från uppväxten pågår än. Vi sysslar fortfarande med ”pappslöjd” som vår morbror brukar säga.
Kändis i modesammanhang, lite mer av en doldis i Linköping.
– Jag trivs med den ordningen. Det där med Greta Garbo lät bra. Hon var också en jordnära person. Jag vill inte pådyvla människor mina plagg. De får själva upptäcka dem.
Här får du en termos i julklapp!
– Tack. Den kommer min man att sno direkt.